onsdag 15 januari 2014

Lång väg till Lidingö

Instabilitet med lite osäker orsak. Kan vara en kapselskada, ledband och/eller korsband. Sjukgymnasten lät
meddela att hon hade förståelse för mina problem att springa, "...med det där knät".
Å hur f-n gick det här till? Ingen aning faktiskt. Biter i faktumet. Surt.
Två veckor med sparsam belastning väntar. Därefter mer undersökning och nya tester.
Funderar över framtiden, som orienterare, som löpare. När kan det kännas bra igen? Kommer det kännas bra igen? Hur lång tid? Hur lång väg? F-n!
Vänder blad.
Fokusera på skidåkning, på stavgång, på rehab, på styrka. När knät vill vara med igen, då ska jag vara redo. När, inte om. När.
Höjer blicken.
Hur lång tid behövs för Lidingöloppsträning? Läste någonstans om en månads föreredelsetid per tävlingstimme. Tre månader, typ. 1 Juli. Säg midsommar. Till midsommar bör jag vara löpduglig. Till midsommar?
Tittar ut. Snö.
Långt till midsommar. Fem hela månader, över 20 veckor. Blir jag inte bra till midsommar blir jag nog inte bra alls. Det är klart att det kommer ta lite tid, men det har jag. Jag har tid att bli bra i knät och jag har tid att träning för Lidingö. Det kommer att gå, det kommer att gå bra.

torsdag 2 januari 2014

På plus och minus

Nytt år och ny start. Är en inbiten nystartare vid det här laget så ett nyår piggar ju alltid upp. Trots ett tämligen uselt utgångsläge kan stora drömmar målas upp och ambitionsnivån höjas, aktiviteten följer därefter så långt motivationen tar en. Visst är det härligt!
Utgångsläget inför 2014 viskar om ett plus på vågen och ett minus på träningskontot. Det sägs ibland att man börjar från noll, men jag tror nog det här räknas som att börja från minus. Vet inte när jag var så här långt ifrån fysisk form senast. För ett och ett halvt år sedan var det mesta gott. Sprang AXA och den efterföljande höstsäsongen i orienteringsskogen, därefter skada. Rehab, alternativt, mer rehab och mer alternativt, genomförde Halvklassikern och höll mig flytande träningsmässigt, inte minst på Vansbrosimmet :-). Sedan kunde jag springa lite i slutet av sommaren och början av hösten. Tog det försiktigt och lugnt. Sprang Lidingö och det mesta pekade åt rätt håll... sedan kom knät, det högra, ömt och smärtande. Det var i början av oktober det. Motivationen dog, lusten tröt, själen tjöt och jag bröt... med träningen. Tänkte ta det riktigt lugnt och låta knät vila ut, men icke. Blev inte bättre...
Så där är vi nu. Ett par månader utan nån bra träning och ett knä som inte vill att jag springer. Har även känningar i höfterna som jag hade problem med under förra skadan.
Men, men... inte vara missfälld. Nu ägnar jag mig åt det jag kan. Jag går och rehabbar/styrketränar. Har precis börjat med detta i och med julledigheten men nu känns det rätt igen. Knät är fortfarande kasst men jag rör på mig i alla fall och förhoppningsvis ska rehabben ge resultat inom ett par månader.
Har även fått tid på Skövde Rehabcenter igen och ska dit den 15/1. Får se om Annelie kan ge mig en diagnos på vad det är som gör ont och vad jag kan göra för att bli kvitt det.
Hur det blir med Oblog under året låter jag vara osagt. Varje inlägg är en bonus...
Å, heja mig!

tisdag 1 oktober 2013

Lidingöloppet nästa

Jodå. Jajjemän liksom....
Nästa år så SKA jag vara hel och på lätta snabba ben tassa runt HELA loppet!

Heja mig!