torsdag 27 december 2012

Jag - en skidåkare?

Nja... tror väl inte jag kan kalla mig skidåkare men nu när jag börjat förlika mig med utövandet som en del av vägen tillbaka till löpningen och orienteringen så uppkom en möjlig utmaning och då har man ju svårt att backa.
Lördagen den 16/2 avgörs tävlingen Nordic Ski Maraton i Tänndalen och som av en händelse är det just den veckan som familjen firar sportlov i stugan utanför Funäsdalen. Det erbjuds 42 km  i klassisk stil. Verkar inte helt osannolikt att herr Sundmark ställer upp i den första skidtävlingen sedan Kinnekulleloppet 1990 (eller nått). Läs mer på http://nordicskimarathon.se/

Imorgon är planen 2h skidåkning i isiga spår vid Rådåsgården utanför Lidköping... undra hur många km det blir...

Med julen bakom oss och nyår framför ägnas dagarna åt en del grunnande. Jag gillar ju det här med utmaningar och målsättningar så nått lurt ska man få sig själv att klara utav under det nya året. Gäller bara att vara lite listig så att jag tror att det är jag själv som kommit på vad... så ska det nog gå vägen...?
AXA under 6h är satt sedan tidigare, men några goda delmål som gynnar AXA-målet ska också formuleras.
...att åka ett skidlopp är ju en tanke. Skulle få mig att vara flitigare i skidspåren tills jag kan springa igen. Ingen dum idé...

söndag 23 december 2012

Domedagen den 20/12

Det har snackats en del om domedagen och jordens undergång som enligt Majakalendern, Majaindianernas tideräkning, skulle infalla den 21/12 2012. Jag kan emellertid tycka att min domedag inföll redan den 20:e. Jag hade ju tid hos Skövde rehab för att undersöka min häl och höft... och beskedet var löpförbud tillsvidare...
Nu var det ju inget chockartat besked och gör egentligen ingen skillnad just nu. Har ju inte löpt en meter på tre veckor redan så det är väl bara att följa den inslagna vägen.
Men, naturligtvis var det ändå ett positivt besök, eftersom det gav lite svar och rätade ut ett par frågetecken. Det kunde konstateras att roten till allt ont egentligen är höften. Men om det problemet egentligen sitter i ryggen återstår att se. Det får emellertid vänta tills mitt återbesök den 11 januari för fram tills dess är det vad/häl rehab som gäller. Det var tydligen det akuta problemet som måste åtgärdas först. Föga överraskande blev medicinen excentriska tåhävningar som ska utföras dag och natt (2 ggr/dag...). Jag ska också jobba vidare med lite styrkeövningar för höften och jobba med rörligheten. Skidåkning är också ok så det gäller väl att staka på under helgerna.
Får väl ändå hoppas att min domedag blir lika förödande för min träning framöver som Majaindiandernas domedag blir förödande för mänskligheten på den här planeten, då kommer det säkert gå bra. Egentligen analyseras väl det där majadatumet som starten på en ny era och det kan jag väl tycka låter ännu bättre, en ny era, Magnus hel och frisk-era... nice!

Får väl också skriva nått såsom, God Jul och Gott Nytt År, till er alla Oblog läsare. Hoppas vi ses i ett par löparskor snart igen...

fredag 14 december 2012

AXA Training Camp

Nu är det snart jul och hoppet om ett helare 2013 föds i och med nyåret. För att få möjlighet att springa AXA i augusti behöver ju ett par träningstimmar inkluderas i livet under de kommande 8 månaderna (knappt) och för att få detta att hända, förutsatt att jag blir/är hel och frisk, tänker jag lägga upp en plan. ...och planer är jag bra på.
Jag har börjat skissa på hur det ska vara möjligt att komma i form och springa den där rundan under 6h och naturligtvis måste ett par avstämning tillfällen inkluderas. Förutom stegrande träningsmängd sneglar jag på 10MILA och tänker på den långa-natten, om ingen mer vältränad är sugen så kan det kanske vara läge att prova igen.
Men det kanske allra roligaste är att jag föhoppningsvis kan komma iväg på ett träningsläger tillsammans med fler AXA-iter. Jag knåpade ihop en inbjudan och skickde till mina anmälda vänner och så får vi se vilka som vill haka på till Funäs under ett par dagar.

 
Tänkte också att jag skulle bjuda på en skön inspiationsfilm från Billingens fritidsområde, ett riktigt härligt ställa att vintersporta på!

tisdag 11 december 2012

Nya kvaltider

Kvaltider? Tider som gjors i kvalet? Nä, jag tänker mer som tider i kval, kvaltider, när man står i valet och kvalet.
Tycker det mesta går åt fel håll nu, rent fysiskt. Sedan hälseneproblemen och smärtan i höften uppstod för... ja jag vet inte hur länge sedan nu, har jag verkligen försökt prova olika "kurer". Kört rehab, promenader i banandojorna, voltaren-kur, vila, mer rehab, men inget blir bättre, snarare sämre. Körde årets första skidpass i förrgår och det kändes ok under åkningen men hälen stelnade ihop och ömmande efteråt... SÅ Suuuurt! Dessutom, till råga på allt, pekar vågen fel också.

Så, nu står jag i valet och kvalet. Valet att köra på ändå och se om det kan hålla med kvalet att gå sönder eller valet att vila och köra rehab med kvalet att det inte blir något tränat. (se tidigare inlägg om vad som räknas...).

Som litet plåster på den ömmande hälsenas och som bandage kring höften har jag i alla fall fått tid hos sjukgymnasten. Den 20/12 ska jag på undersökning och förhoppningsvis få lite tips och råd kring hur jag ska få ordning på tillvaron.

...känner jag mig själv rätt kommer emellertid det aktiva valet vinna över det smärtsamma kvalet och till förmån över det passiva valet med tillhörande antiträningskval.

Med andra ord, se upp i skidspåren, här kommer Sundmark, hur illa kan det gå liksom...

torsdag 6 december 2012

Klart tänkbart med skidorientering

På mitt jobb knåpar jag ihop en tidning fyra gånger per år som går ut till distriktets orienterare och orienteringsföreningar. Sedan ett par år tillbaka har jag en lite egen kolumn under namnet "klart tänkbart". Nu har jag precis skickat iväg nya nummret till tryck men tänkte ge en exkusiv (!) förhandsläsning i Oblog. Så, här kommer nummrets "Klart tänkbart".
" Jaha, vad händer nu då? Är det sådana här vintrar som vi ska ha kanske det är lika bra att börja med skid-orientering. Med ett rejält snötäcke redan tidigt i december och utan plusgrader i sikte känns det som det kan bli en lång, kall och snöig vinter för alla barmarkstörstande orienteringslöpare, som jag själv.

Men medan jag ser Skidorientering som ett alternativ, ett substitut, till “riktig” orientering så finns det andra delar i landet där skidorienteringen växer och tar plats. Lite överallt startas nya initiativ för att bryta ny mark i skidspår med kartställ på magen. Och kanske är det just detta. Skidorientering är ju en egen gren, inte ett alternativ, ett substitut. Och ja, det är klart att det borde finnas  Skidorientering även i Västergötland.

Bland orienterarna finns ett relativt stort skidintresse vilket gör att underlaget för utövandet av skidorientering borde finnas där. Nu var det ju emellertid ett tag sedan skidorienteringens glansdagar i Västergötland, men det pratas om det i föreningsleden. Det pratas om en tid då föreningarna annordnade både skidtävlingar och skidorienteringar. Även på slätten. Jag skriver “även” för jag är ju en man av slätten, det är här ifrån jag får mina referenser. Jag är medveten om att det i andra delar av distriktet bedrivs både skidverksamhet i betydligt större utsträckning och att det även förekommer ett och annat initiativ till Skid-O.

Men nu då. Nu och frammåt. Sedan 2011 är skidorienteringen en del av svensk orientering och med, vad det verkar tre av de fyra senaste vintrarna med, rejält med snö. Vad händer nu?

Västergötlands Orienteringsförbund står lite handfallna och saknar kompetens kring skidorientering och troligen är kompetensen ute bland föreningarna också relativt låg.

Det vi behöver göra är alltså att lära. Att lära och att med små steg pröva och börja. Börja med Skid-O. Pröva i liten skala, med klubbarrangemang, små närtävlingsliknande träningar. Det förbundet siktar på är att få till en liten organisation/arbetsgrupp (person) för att komma igång med verksamhet och sprida information om Skid-O och möjligheten at utöva den.
Vidare, kan frågor om utbildning bli aktuell, om intresset kring Skid-O ökar.

Det är viktigt att komma ihåg att vi börjar från noll, eller näst intill, men det vore roligt om ett par entusiaster ville arbeta med frågan på distriktsnivån, för att försöka hjälpa till att få lite fart. “Staka ut” framtiden för Skid-O i Västergötland, så att säga.

Skulle du känna att du är en av dem konaktar du mig på kansliet.

Tänkte jag skulle avsluta Skid-O snacket med att notera att jag inte skrivit ett ord om snötillgång, långsiktighet eller traditionen kring Skid-O i västergötland. Det har jag inte gjort för tanken med texten är att, kanske finns det ett gäng nyfikna och framtidsspanande orienterare/skidåkare som gillar tanken om Skid-O i Västergötland och skulle vilja att det fungerade väl här. Ett gäng som skiter i osäkerheten kring snö och som är sugna på att bryta ny mark med vaga traditioner i distriktet. Kanske skulle de med större sannolikhet välja att agera lokalt på klubbnivå eller kontakta mig för att utveckla Skid-O på distriktnivå om jag inte staplar eventuella hinder på varandra. Så, med det sagt har jag alltså inte sagt det!

Själv kallar jag mig inte skidåkare men kan faktiskt tänka mig Skid-O. Lite som att jag inte är löpare utan orienterare.

Kul det här med att det blev Skid-O propaganda i “Klart tänkbart” den här gången. På senaste styrelsemötet med VOF pratade vi mest om MTB-O och jag får väl säga att samma gäller även MTB-O, förutom det där med snön då...

Full fart för konsulenten
På mitt jobb, som konsulent på Västergötlands OF, är det verkligen full fart just nu. Under helgen som gick genomfördes årets Föreningsledarkonferens, Mötesplatsen, i Falköping med närmare 160 orienterare på plats. Full fart på flera olika delar och fullt med entusiasm och framtidstro. Enlig min mening en kanondag! Hoppas fler kände så.

Planerandet inför nästa års Utbild-ningshelg är också i full gång och för er som inte har, eller har noterat det, redan så är det riktigt glädjande att vi lyckats få med Thierry och Annika under stora delar av helgen. Kan bli minst sagt kanon!

Vidare arbetas det fortsatt med projekten och satsningarna som är på gång.Skärmfullt, kretstränarprojektet och breddsatsningen och naturligtvis har även den här tidningen varit i stort fokus den senaste veckan.

Som kontrast till de fullmatade arbetsdagarna kan väl noteras det till synes minimala utövandet av träning/idrott. En bråkande hälsena ställer till det, så löpning är fn uteslutet. Får väl valla till skidorna och slipa lite på skidåkandet inför Skid-O premiären. När nu den kan tänkas bli av?"

...det var det det. Vad tror ni? Blir det nån Skid-O i Västergötland eller?

söndag 25 november 2012

Vad är det som räknas? Egentligen?

Så här ser det ut. 43% Powerwalks. 16-17 h totalträningsmängd de senaste 30 dagarna. Jag är lite (läs: ganska mycket) bitter över träningssituationen som råder. Jag brottas med tankar om att ignorera hälsenan och höften och bara köra på. Hjärtat vill det. Hjärtat vill träna, men hjärnan (och hälsenan) säger sig vara tveksamma till det valet. Så nu domineras "träningstiden" av powerwalks. Den enda vettiga träningen jag unnar min kropp är MER-träningen som i diagrammet ovan utgörs av "Övrig kondition/styrka", men inte heller de passen kan jag köra fullt ut.

Men det är just detta. Detta är min mentala bild. Bilden över den hopplöst tråkiga situationen som skadad/skavankad. Jag räknar inte den motion/träning som blir av. Aktiviteten räknas liksom inte om det inte är löpning/orientering (eller iaf konditionsträning typ skidor/cykel). Egentligen så är det konstigt. Det finns väldigt mycket träning jag kan göra trots krånglande häl och höft och jag borde vara glad för all aktivitet jag får ihop. Jag är ju inte sjuk bara skadad.

Jag har faktiskt redan kontaktat en sjukgymnast igen för att få lite råd kring hur jag ska bli kvitt problemen. Jag är lite osäker på om det är hälsenan som skapar problem i höften eller om det är tvärt om. Dvs ska jag primärt träna höft eller häl? Är det styrka eller rörlighet/stelhet som är problemet? Eller är det vila/voltaren som gäller? (Den invigde vet nog lika väl som jag själv att det i alla fall inte är rörlighet som är boven, i så fall stelhet.) Jag hoppas få en tid för undersökning/rådgivning inom kort.

Så, just nu jobbar jag på den mentala bilden av att allt räknas. Allt som är till gagn för min träning. Eller allt och allt, jag menar allt som inkluderar någon form av kroppslig möda och går att föra in i funbeat. Att tvätta träningskläder, köpa nya löparskor och förkovra sig i löparlitteratur är ju också till gagn, typ, men det räknas fortfarande inte. I alla fall inte i minuter och timmar på funbeat.

onsdag 14 november 2012

Hitta rätt - en trendsport!

Om ni inte har hört det förut så spås orienteringen en mycket ljus framtid. Under hösten har flertalet tidningar och media skrivit, pratat och visat orientering och i många fall menat att orientering mycket väl kan bli nästa års stora trendsport. (Bl a DN, Metro, Aktiv Träning)
Jag skojar inte, det är sant!
Motionstrenden med allt fler joggare som söker allt större utmaningar börjar "spilla över" på orienteringssporten som förutom det fysiska även utmanar utövaren mentalt. Dessutom är utmaningen att springa helt obanat i terräng något som lockar allt fler.

Det spritter i orienteringsnerven hos allt fler.
Det gillar jag. Skarpt!
I mitt jobb som konsulent på Västergötlands Orienteringsförbund är det naturligtvis otroligt roligt och bra på alla sätt att orienteringen återspeglas i mycket god dager samtidigt som det blir till en utmaning. Som jag ser det behöver vi (orienteringsrörelsen) redan till nästa år bli avsevärt bättre på att skapa möjligheter för fler att lära sig orientera och utöva orientering. Vi behöver göra våra vardagliga aktiviteter mer tillgänliga för alla nyfikna motionärer och framförallt behöver vi bli mycket bättre på att marknadsföra möjligheterna som finns.

Just nu sitter jag och sätter ihop ett material för en större gemensam satsning för att lyckas med just ovanstående i Västergötland. Den första utmaningen i den satsningen väntar i Falköping den 1 december då satsningen ska presenteras för, "säljas in till",  distriktets klubbar. Vore grymt kul om många föreningar, gemensamt satsar på att på allvar bli ännu vassare att nå ut till fler.

Som jag ser det är orientering en fantastisk idrott så det är klart att jag tycker att fler, lättare borde ha möjlighet att utöva den. Hoppas fler tycker det...

Nu till min hälsena istället. Denna bloggens mest spännande följetong, en riktig långkörare. Sprang MER-träningen igår men avstod en del hopp och de flesta intervallerna. Kändes inte bra alls. En hälsena som inte gillar träning gynnar inte min väg mot AXA 2013... Planen nu är att bli än vassare på rehabövningar, alternativ träning och powerwalks i banandojjorna. Får väl ge mig gällande löpning för ett par veckor (förnuftet säger ett par veckor men ni får nog läsa ett par dagar... för jag känner ju mig...) och se om det går att få ordning på den surmuppen till hälsena som jag råkar ha blivit vid.

tisdag 13 november 2012

Ett mindre trevligt blogginlägg

Det är svårare att skriva blogginlägg när tillvaron är lite mörkare, blir lätt lite dystrare och inte så trevliga. Jag tänker inte alls på årstiden, som visserligen är mörk, utan på det faktum att min hälsena är en bråkstake. Den ömmar och jag lider, inte av smärta utan rent mentalt. Jag ska inte påstå att det är ett stort problem ännu eftersom jag även är förkyld så gör det inte så mycket att jag inte kan träna vettigt. Det som stör mig är att det inte verkar bli bättre fast jag ligger hyffsat lågt.
De senaste veckorna har jag egentligen bara sprungit ett bra pass i veckan, MER-träningen, och sedan har det blivit lite rehab och styrka samt en del av det som kallas powerwalks. Inriktningen är naturligtvis på vaden/hälsenan och jag har även prövat att gå med banandojjor (MBT). Har även kört en runda med voltarensalvan, men utan märkbar påverkan. Har också satsat på ilägg i vissa skor för att "korta" hälsenan, vilket sägs vara bra.

I kontrast till min deppighet kring det nuvarande tillståndet och träningsnivån kan jag dock fastslå att motivationen är hyffsat hög. Det stora målet för 2013 är ju återigen AXA Fjällmaraton och som den mästare i träningsplanering som jag är så har den stora vägen tillbaka börjat bli utstakad. Bland de kommande milstolparna i förberedelserna har det tillkommit en kul idé om att åka upp till Funäsdalen för ett klassiskt träningsläger. Helt enkelt köra benhårt och tufft i ett par 3-4 dagar. Tänkte att jag skulle bjuda med de andra av mina vänner som också antagit utmaningen med AXA för nästa år. Kan ju bli både bra och grymt trevligt.

På nått sätt känns det inte sunt att hata sin egen kropp men här kommer iallafall en bild på min, just nu, minst gillade kroppsdel. ...får väl klappa den mer medhårs och försöka bli vänner igen.

Ikväll är det MER-träning igen så vi får väl se vad den tycker om det...

torsdag 25 oktober 2012

Inte bara mörker

Kroppen gav svar på tal... Jag körde på som planerat med tuffa träningar och tävlande. Hälsenan höll sig hyffsat i ordning men tror att jag körde rakt in i en förkylning istället. Och som det inte vore nog, i tisdags kväll på MER-träningen sa även hälsenan hej och gokväll igen. SÅ nu sitter jag här med en snuva och en hälsena och på söndag är det dags för ett nytt löparäventyr... ser inte så ljust ut.
På Söndag är det dags för kvarnloppet, som egentligen är en träningsaktivitet som jag hittat på för att det ska vara lite roligare att springa långpass. Mer om Kvarnloppet finns på Gandviks hemsida .

Men det är inte bara mörker för i mörkret på fredagskvällens tävling lyckades jag vara snabbast i min klass och knep titeln som Skraborgsmästare i nattorientering 2012, i H35. Om sanningen ska fram, och det ska den väl, var jag otroligt osäker på start, kände mig inte pigg i kroppen och förkylningen var i antågande. Men jag hade ju tagit mig ut till tävlingen och var ombytt och klar så jag bestämde mig för att i alla fall försöka. Södervall stor hade klassat ner sig till H35 och det skulle bli stor batalj men han hade också en talle i näsan och fick dessvärre avbryta tävlingen efter halva loppet. Hans avbrott halverade i princip motståndet också. Bara två löpare till i klassen vilka jag alltså lyckades vara snabbare än :-). Ytterligare ett glädjeämne från den kvällen var att jag även belönades med en av de lägsta poängen, för egen, del , sedan Sverigelistan startade, en 13 poängare. Som information kan meddelas att jag för närvarande i snitt har 24 på de sex bästa och den näst lägsta poängen är 20...
Men skulle inte sanningen fram???
Jo, visst ja, poängen var rejält oförtjänt. Säkert en 6-8 poäng lägre än själva prestationen, det får man väl erkänna. Så kan det emellertid blir ibland i små tävlingar med små klasser och den här gånger drabbade det mig. Jippi!

måndag 15 oktober 2012

Vem är det som bestämmer?

Hur gammal får man vara egentligen? Känner mig i alla fall för gammal för träning när jag inte hinner mer än att börja träna innan krämporna gör sig påminda. Två- tre veckors medioker träning, är det vad man tål?

Förra veckan, t ex, tränade jag fyra pass, två bra och två mindre bra, men fyra pass var det. Hälknölarna som varit ursprungsproblemet håller sig i ordning men hälsenorna gör det inte. Höger är sämst, är stel och öm på mornarna och behöver lite voltaren-salva och ett par timmar för att fungera, lite senknarr kompetterar diagnosen. Även höger knä och höft sköter sig också dåligt, vill inte riktigt vara med och träna utan trivs bäst i stillasittande läge. Det är surt, grymt surt. Känner mig för övrigt riktigt träningssugen, motivation på topp. Så vad ska jag göra?

Planen hittills är att köra på, men vara noga med uppvärming och behandling av krämporna. Borde säkert utöka med mer rehabträning igen för att försöka stärka svageheterna, men det är en balansgång det där. Om det handlar om överansträngning är det ju inte toppen att anstränga mer.
Med ett långpass från igår i benen stundar MER-träning både i kväll och i morgon kväll. Det kan väl utgöra ett belastningstest för att se om det blir sämre eller oförändrat. Till helgen väntar tävlingar fredag och söndag... överlever krämporna den här veckan utan att klassas som skador så ska det nog inte vara något problem.

Det sägs ju att man ska visa kroppen vem det är som bestämmer men risken föreligger ju alltid att det är kroppen som får sista ordet...

torsdag 11 oktober 2012

Oblog - tillbaka efter vila


Oblog. – ”Min blog”, som Allram hade uttryck det, har nu, liksom jag, fått lite välförtjänt vila efter AXA äventyret.  September var en månad med mindre, men hyffsat regelbunden, träning och en del orienterande. Nu i oktober är det dock dags att sparka igång gubben igen och träna lite mer igen.
Och apropå mer så har jag och Södervall stor dragit igång MER-träningen igen och som vanligt kör vi passen på tisdagar kl 18.05 från Petersburg. Uppslutningen har inledningsvis varit god med över 20-deltagare per vecka och det är verkligen inspirerande. Det är också många som frågar mig om träningen och som verkar nyfikna på att komma med och prova men som ännu inte dykt upp. Många tror att de inte ska hänga med och att det bara är gnuer och gaseller på MER-träningen men så ser det ju inte riktigt ut. Visserligen finns det ett par som löper halvmaran ner mot respektabla 90 och kanske någon även under det men de flesta är träningssugna motionärer på alla nivåer och det är kanske det som är det allra bästa med träningsformen, just att alla kan vara med efter sin egen förmåga.

För träningsintresserade löpare i Skara har vi också slagit ihop facebookgrupperna ”Löpning i Skara” och "MER-gruppen” till ”MER Löparsällskap i Skara”. Gruppen har nu drygt 70 medlemmar och tanken är att det som löpare i Skara ska bli lättare att hitta sällskap på löparrundorna, för den som önskar det. MER-träningen är då bara en aktivitet i mängden och flera andra initiativ presenteras också i loggen.

Jag har tänkt mig att fixa med några löpartillställningar under de kommande månaderna och först ut är andra upplagan av Flian Ultimate som ska avlöpas redan på söndag. Det finns alternativa slingor från 6 till 20 kilometer och det ser ut att bli ett gäng som deltar. Flian Ultimate är ingen tävling utan ett distanspass med vätska och för de som vill, tidtagning, men alltså träning.

Om ett par veckor är det dags för Kvarnloppet och i november väntar Novemberkosan. Blir spännande det… J

torsdag 23 augusti 2012

En ny vana

"En gång ingen gång, två gånger en vana".
Om det är sant så har jag numer för vana att anmäla mig till AXA Fjällmaraton. 43 nya svettiga kilometrar väntar igen i augusti nästa år. Kommer jag till start och kommer jag i mål kommer jag alltså att nästa år vid den här tiden att ha för vana att springa AXA Fjällmaraton. Jodå så är det :-).
Men det gällde att vara på hugget när de öppnade anmälan för nästa års lopp. Trots att de utökat antalet startplatser från 500 till 800 så tog platserna slut på dryga två timmar.

Det som är extra roligt inför nästa års lopp är att det är flera jag känner och några jag kan träna med som också har anmält sig. Klubbkamraterna, tillika Magnusarna, Dahlin och Södervall blir de närmaste vapendragarna medan flera av de andra får sporra och sporras på distans.

Sedan målgången på AXA för snart två veckor sedan har det inte blivit så mycket tränat, men två pass de senaste två dagarna gör gällande att kroppen tillåter träning och rörelse igen. Det blir även ett nytt pass ikväll, får se hur det känns.

Nedan beviset för min anmälan och den gröna markeringen betyder att aviften redan är betald.

måndag 13 augusti 2012

A story to be told...

Jodå, 43 km över tre fjäll gick att bemästra, inte så snabbt men det var inte heller med i planen. Där var det "bara" mållinjen som skulle korsas. Nedan följer storyn om äventyret...

På morgonen efter frukosten tog jag de sista besluten gällande kläder och energi. Sedan tidigare hade jag bestämt att köra med mina Spikecross på fötterna, trots problemen med dem på Oringen. Jag lyckades emellertid inte få på mig mina kompressionsstrumpor över de tejpade vristerna så det fick bli vanliga löparsockar. Vädret som väntade under dagen lovade gott löparväder. 10-11 grader och mulet och inte någon blåst. Jag valde att köra i trekvarts-tajts på benen och en kortärmad undersällströja och en långärmad löpar t-shirt upptill. I ryggan hade jag en vindjacka och en långärmad underställströja, vilket var obligatorisk utrustning. Jag packade med 5 st pulverpåsar med Enervit Instant drink, en typ av vätskeersättning, en gel och en powerbar. Hade också med en påse nötblandning och ett paket klassika dextrosol, citrus.

Vi (fru var med och coachade) bodde i Edsåsdalen och starten var precis nedanför hotellet. Under halvtimmen före starten fylldes området på med löpare som kom bussade från Vålådalen. I myllret träffade jag både bröderna fladdertajts (läs: Persson, Mattias, Marcus och Andreas. Den sistnämnde undkom äventyret pga en bruten tå) och damerna från IF Hagen.


Marcus, Mattias och jag före start
Några minuter före start var det dags att ta plats i startfållan. Det fanns möjlighet att ställa sig i olika långt fram utefter vilken sluttid man siktade på. Jag ställde mig i fållan för 5-6h. Lite optimistiskt men jag tänkte att det nog var bättre att stå längre fram om det skulle bli trångt på väg upp mot det första fjället. Starten gick och i högtalarna strömmade någon slags domedagsmusik. Det kändes ganska mäktigt och det var en del publik som hejade iväg oss ut i skogen. De första kilometrarna gick på lite större stigar och en bit på skogsväg innan det bar iväg uppför, mot det första fjället, på en liten stig. Jag tog det ganska lugnt fram dit för jag tänkte att det var bra att inte rusa iväg, höll ca 5.30 på de första två. Sedan hände det första märkliga. Klungan jag befann mig i hade inte sprungit många hundra meter uppför innan alla började gå. Jag menar alla. Det var inte någon som sprang. Lite överraskande tyckte jag, men fann mig rätt snabbt och klev på i ledet. Efter att växelvis småsprungit och gått uppför passerades vid knappt 6 km mitt första vattenhål. Jag stannde planenligt vid den lilla fjällbäcken och fyllde mina flaskor och ställde mig sedan in i ledet igen. Efter ytterligare ett par kilometer nådde vi upp till den högsta punkten och klockan visade nästan 60 min.

När vi sedan vände neråt så tänkte i alla fall jag att det var dags att springa lite men jag blev liksom innan lite förvånad över att ingen sprang speciellt fort. Jag tänkte att det borde nog vara nerför man ska hålla lite fart, i alla fall om man ska hålla på och gå uppför. Jag sprang således på lite grann, lite mer än de flesta om kring mig. Jag sprang ordentligt, nedför, på skogsstigar och över myrar, i ca 5 km, innan jag kände att det började stumna lite i låren. Hmmm? Inte bra. Taggade ner direkt men det gick fortsatt neråt och varje steg kändes i låren. Inte bra, 12-13 km löpta, 30 kvar och låren känns. Inte bra. Stannade vid en lite större bäck och blandade till en enervit som jag svepte. Fortsatte sedan längs med skogsstigen som via ett mindre höjdparti ledde ner mot Ottsjö och den första mat- och vätske kontrollen. Tryckte i mig gelen. I de sista brantare nerförsbackarna mot Ottsjö, som delvis gick på grusväg, sprang jag överlägset långsammast bland de som sprang där just då. Jag var inte på något sätt nedslagen eller orolig för den fortsatta löpningen men lite ångerfull över min löpning dittills. Riktigt onödigt att springa på utför... surt.

I Ottsjö var planen att jag skulle bunkra lite. Det skulle enligt informationen som gått ut finnas enervit-gel men det hade arrangören inte lyckats få dit. Tryckte i mig två eller tre kanelbullar och drack ett par muggar sportdryck. Fyllde på mina flaskor. Tyckte att jag tog det lungt och hade en bra paus men tror inte att jag var där i mer än tre minunter.

Jag lämnade Ottsjö, 17 km löpta 26 kvar, 10 till nästa mat och vätska. Tiden rullade på cirka två timmar. Efter ett par hundra meter var det dags för nästa stigning, upp mot nästa fjäll. Återigen gick alla, men denna gången för mig mer förståligt. Jag gick också, små joggade när det var mindre uppför men gick när det lutade mot mycket. Efter ett par km upp följde ett antal km med lite mer varierad löpning. Det var inte över kalfjäll utan mer i fjällskog och på småstig. Jag kom ihop med ett gäng andra löpare och vi sprang och småsnackade, de flesta var liksom jag förstagångslöpare så vi hade en det att prata om. Benen kändes fortfarande inte bra men jag hade inga problem att springa, både där det gick lite upp och lite ner. Men de sista kilometrarna ner mot nästa matstation lutade på lite mer och stigen var verkligen knixig, lerig och uppsprungen, vilket gjorde det svårt att hålla löpningen. Efter 3.45 h nådde jag iallafall fram till Nordbottnen och 27 km var löpta.

På den här matstationen hade arrangören satsat lite mer. Här fanns förutom kanlebullar, kakor, godis, saltgurka, sportdryck, vatten, och lunch (!). De hade en pastarätt mer oliver och fetaost. Jag klämde i mig 2-3 kanelbullar och lite godis, blandade en enervit vätskeersättning och kläppte den. Blandade en till och tog med i ryggan. Drack lite sportdryck, och fyllde mina småflaskor med det. Jag tog det lungt men valde att inte sätta mig ner då risken var att jag inte skulle vilja resa mig upp igen. Jag noterade att det var en del som hade gett upp vid den här stationen och vänatde på skjuts tillbaka. Jag valde också att inte äta någon pasta och inte någon saltgurka för det kändes inte som om magen skulle palla det. Jag var nog på stationen i 8-10 minuter. Mest i min egen bubbla men noterade två gamla gubbar som stod och snackade. De var inte med i loppet men den ene hade löparkläder på sig. De var väl 70+ och de dividerade om hur vi deltagare betedde oss vid stationen. Rätt som det var hörde jag den ena gubben säga, med eftertryck.
- Ja jag hade aldrig stannat mer än två minuter här i alla fall!
... vad säger man? Pröva och spring i fyra timmar och se hur många minuters vila du vill ha innan du ger dig i kast med de kommande 2-3???
Jag sa inget men log lite för mig själv. Snodde med mig 2 kanelbullar till och gav mig av.

Innan start nämnde startspeakern något om att man inte behövde ha så bråttom i början eftersom det var vid 28 km som det här loppet började. För egen del lyssande jag tydligen lite dåligt på det eftersom mina ben tycktes tämligen slitna efter den 27 km långa uppvärmingen. Nåväl, Ottfjället väntade, det sista men högsta och brantaste av de tre som loppet innefattar. Första kilometern från stationen var det förhållandevis platt och jag kunde tassa på lite lätt. Nu var jag själv, ingen löpare i sikte varesig framför eller bakom. Det började luta uppför igen och det blev brant. Jag började gå. Detta var jag inställd på från start, att Ottfjället skulle bestigas gåendes, så jag var ganska tillfreds med situationen, de första hundra metrarna. Men då krampade det till i höger lår. F-n. Jag gick på ändå. Det ville inte släppa. Jag plockade fram pannbenet och gick på. Jag fick korn på en medtävlare längre upp i backen och knappade in. Han hade större problem än mig och jag passerade. Jag bälgade i mig av min vätskeersättning och efter ett tag gav faktiskt krampen med sig. Det gick fortatt uppför. Enkelt beskrivet kan man säga att de avslutande 16 kilometrarna i det här loppet innebär 8 upp och 8 ner. Längst upp, innan det vänder finns den sista mat stationen. Vägen dit var för min del tung. När väl den brantaste delen upp var avklarad kunde jag knappast springa. Jag försökte om vartannat men det var som om krampen bara vandrade och bytte muskel. Jag hade känningar och kramp i båda låren och i vaderna, men inte i vadmusklerna utan längre ner precis ovanför fotkölarna. Jag tror det är några muskler där som jobbar med fotisättning och balans på ojämnt underlag som protesterade efter ett fem timmars arbetspass. Jag fick också kramp precis nedanför knävecket ett tag och det var nog det besvärligaste. D ville inte benet vara med och springa alls, det lydde inte riktigt. Under den här perioden fortsatte jag i alla fall att trycka i mig av det jag hade med mig, väska, kanelbullar, nötter och, det som var allra bäst, dextrosol. Jag blev omsprungen av ett duo-par och de frågade hur det gick och humöret var det inget större fel på. Jag omfraserade den sköna Sällskapsresan repliken och svarade.
- Äh va f-n, jag var ju pigg i morse men nu börjar det ordna till sig...

Under de sista kilometern upp till 35 km och den sista matkontrollen brantade backen till sig igen men nu började jag få lite ordning på tillvaron igen och det gick att springa utan kramp igen. Vid den sista kontrollen fanns det inga kanelbullar bara godis och ett par olika kakor samt chips. Jag fick en mugg med cola och tog ett chips. Det känndes sådär. Fyllde på med vätska i flaskorna och grabbade en näve med smågodis och fortsatte. Bara 8 km kvar nu, visserligen med 35 i benen men än då. Klockan rullade mot sex timmar. Det var ett motlut kvar men sedan bar det av nedför. Jag vet inte om jag ska kalla det springa men det var inte gång. Jag höll mig löpandes nästan hela den avslutande delen. Nedlöpningen från Ottfjäll gick mycket på spänger och vid 3 km kvar kom jag ut på en grusväg. Det gick inte lättare för det men mentalt kändes det bra. Jag råkade slå i min ena stortå på vägen ner och det var lättare att vika den lite i skon så den inte klämdes där fram när det inte var så ojämnt underlag. Vid 2 km kvar kom jag på mig själv att le, jag kom på att jag klarar det. Leendet växte sedan hela vägen in för ju närmare mål desto tätare kom påhejandet från åskådarna. Precis före mål blev jag omspurtad men vad gjorde väl det. Jag var framme, i mål, det gick!!!

Jag, med 5 meter kvar till mål!
Fru, som hade väntat en stund på mig, tyckte att jag såg oförskämt pigg ut. Jag tror mest att jag var nöjd och lycklig.
Jag vet att jag inte är ensam om att springa maraton, fjällmaraton, och att det finns många som deltar i andra ännu mer utmanande och tuffa lopp, men det går inte att förneka att jag kände mig otroligt nöjd över att passera mållinjen och att ha genomfört AXA. 6.37.50 blev tiden.

Direkt efter målgång fanns ett mattält och jag ställde mig i kön. Efter en kort stund kom en kille och ställde sig efter mig. Han var duschad och ombytt och frågade om jag stod i kön till våfflorna.
- Kön till våfflorna, upprepade jag frågande
- Ja, kön, sa han igen och pekade framför mig
- Jag står i kön till vad som helst, svarade jag.
- Ska du ha något annat än våfflor kan du nog gå före, upplyste han mig då om.
Jag rundade kön och fick en varmkorv med bröd. Slukade den och tog en till, fick med mig två mackor också.

Efter lite snack med fladdertajtsarna som passerat målinjen ett par timmar tidigare beslutade jag och fru att åka tillbaka till hotellet Edsåsdalen för att duscha, bada och byta om där istället för att hänga kvar i Vålådalen. Jag stapplade med henne till bilen och satte mig ner i gräset med ambitionen att ta av strumpor och skor, vilket var besvärligare än vad man kan tro. Oavsett läge och försök så kramade det någonstans, men till slut var de av.

På vägen till hotellet funderade jag en del över dagens bravader och det kändes rätt avlägset att försöka sig på det här igen men efter tvagning, lite skumpa och finmiddag, en natt sömn och lite mer funderande så kändes det inte helt osannolikt. Och nu, lite bilåkande och ytterligare en natts sömn senare, känns det rent troligt att jag springer igen 2013.

Så nu återstår egentligen bara två frågor.
När går smärtan i benen över och när kan man anmäla sig till AXA 2013?

 Nedan finns filmen från arrangörerna.

fredag 10 augusti 2012

Nu gäller det

Sitter på hotellrummet i edsåsdalen. Vi har precis avnjutit en handbollsmatch och dessförinnan en pastabuffe. Nu blir det vila. Sova. Imorgon är det revelj kl 06.45, frukost 07.00 och start 09.00. Vädret blir perfekt, 11° och mulet ev. något regnstänk.
...jag tror det kommer gå bra.
Det går att följa tävlingen med liveresultat på AXAs hemsida.

måndag 6 augusti 2012

Förhoppning om målgång

Vältränad. O så vältränad. Stark. Lätt. Snabb. Och skadefri.
Där har ni den mentala bild jag jobbar på inför lördagens äventyr. Tänk att det där AXA-loppet inte är längre bort än fem fjuttiga dagar nu. Fem. Läget skulle kunna ha varit lite bättre. Förberedelserna funkade bra fram till början av juni men sedan blev det lite sämre. Först en kortare motivationssvacka och sedan en förkylning. Oringen blev fyra dagar pga en bråkande tå och den senaste veckan har handlat om att förbättra läget något.
Men jag ska inte klaga, egentligen.
Det kunde ha varit mycket sämre. Läget är ju så att trots lite småskavanker, som tår, hälsenor och höfter och ett par kilo för mycket runt magen så är jag ändå förhållandevis hel och frisk. Jag kommer till start och jag har tränat ganska bra, om man blickar över det senaste halvåret. Det finns en tanke om att det kommer att gå, jag kommer att ha en god möjlighet att ta mig till mål och det känns gott!

Reseplanen börjar också sätta sig. Vi (frugan följer med och hejar!) åker från Skara på torsdag och räknar med en övernattning någonstans i Dalarna. På fredag åker vi den sista biten och tar oss till Vålådalen för att hämta ut nummerlappen och annat som man ska ha. Boende har vi sedan bokat i Edåsdalen, två nätter blir det, vi stannar alltså även till söndag. Lyxet vi räknat in är en övernattning på vägen hem också, troligen även det någonstans i Dalarna. Hemma igen på måndag. Trött men förhoppningsvis hel och lycklig!

onsdag 25 juli 2012

Blånagel i ögat

Sitter i förtältet på morgonkvisten, ungarna sitter brevid och leker med några små "plockihop-djur". Jag funderar över gårdagen. Det var en riktigt härlig orienteringsdag igår. Vi åkte ut hela familjen och först sprang vi med ungarna, jag med den minsta och fru med den större. Sedan var det min tur. Gårdagens lopp var egentligen riktigt dåligt genomför från min sida. Sprang lite för mycket, ville lite för mycket, orienterade lite för lite och bommade lite för mycket. Värmen tog även ut sin rätt. Jag startade ett par minuter efter 13 och då var det rejält hett vilket jag har problem med. Sammanlagt kan jag nog räkna in 5-6 minuter bom på lika många ställen längs banan, ett riktigt skitlopp egentligen, men ändå ingen katastrof.
Etapp tre avgjordes i strandskogen vid Vilshärad så eftergenomfört lopp var det bara att knalla ner på stranden och bada, Fru och ungar var redan där och jag knallade rätt ner i vattnet. Det var faktiskt badpremiär för i år! Men så skönt! Sol, varmt, sandstrand, orientering, bad, macka och vatten. Perfekt!
...och det blev inte sämre, efter en snabb dusch gick vi till bekanta där vi fick oss en fika och jag en öl. Perfekt!
Den enda lilla tråkigheten igår var att jag sprang tävlingen i mina tänkta AXA-dojjor och fick mig en finfin blånagel på stortån. Det var ju inte bra för de kommande två etapperna men framförallt fick jag något att fundera över inför AXA. Verkar bli en svår nöt att knäcka, att ta beslut om skoval inför den tävlingen...

Idag står det vilodag på Oringen-programmet, eller vilodag förresten de har ju döpt om det till aktivitetsdag så nått för vi väl hitta på. Tanken är att vi ska åka ner till Kullaberg för att leta rätt på Vilks Arx och Nimis, och det ska bli kul, så när som på bilresan dit och hem förståss!
Hinner vi tillbaka i hyffsad tid till Halmstad så springer HD21 elitklasserna sprint inne i stan ikväll och det är alltid kul att se.

Imorgon väntar sedan en ny tuff långdistans och jag startar nästan först, 08.36, så det blir till att spåra till de andra... Pannben fram!

måndag 23 juli 2012

Så nära men ändå...

Idag var det dags för Oringens etapp två och det var medeldistans som gällde. Jag kände mig grymt sugen på väg till start och var förvånansvärt stark i benen. Det här skulle gå bra!!!
Inledningen av banan gick galant. Jag fann ett kanonvägval till första kontrollen och plockade tvåan och trean snyggt och snabbt. Sedan nyttjade jag samma stråk som till ettan när jag sprang mot fyran. Allt funkade bra och jag hade (mitt tycke god fart). Sedan strulade jag lite till femman och lite igen till sjuan men de två misstagen kan inte ens räknas till 30 sek ihop. Åtta, nio, tio och elva låg som på räls, inga problem. Mot tolvan så, klockren orientering och uppför höjd kanten och där skulle jag ha min grop... men vad nu? Hygget? Såg visserligen en kontroll ute på hygget i en grop men insåg att jag hade kommit lite för långt. Jag vek av körde lite mer höger längs med hygges kanten. Nådde upp till ett skogshörn, här skulle det kunna vara... men inte, vad nu då, fan... Såg en skärm och köttade dit. Det var ju inte min och jag hade svårt att läsa in mig var den kunde sitta. Men så, aahhh, den måste sitta på åsen. Tillbaka igen, passerade kontrollen på hygget, hittade en ny skärm, inte min. Var satt den här då??? Måste vara den lilla sänkan. Så, lugn nu, noggrann kompass och, upp på höjdryggen igen, och där, kontrollen på hygget igen, i blickfånget. Jag sprang dit och kollade den med, även om jag var rätt säker på att det inte var min då min skulle ligga i skogen och inte på hygget. Men va fan, kodsiffran stämmer, det är min. Kollar på kartan, fattar inte, stämplar och tar riktning mot nästa. Tio meter från kontrollen... aha, det var ju en kartjustering vid start med nya hyggen inritade. SÅÅÅÅ surt! Jag hade den ju, det skulle vart en spik till under dagens superlopp. Helvete.
Köttade på de sista kontrollerna och bommade inget.

Ja, det var dagens skogsäventyr det. Har haft svårt att smälta misstaget då det var osedvanligt surt och det enda under dagens annars riktigt bra orienteringslopp. De vann min klass på 29 min och jag hade 39. Bommen kostade 4 så 35 hade varit dagens resultat om jag bara kollat kartjusteringen bättre och kommit ihåg att det skulle finnas lite nya hyggen här och där. Surt.

Nu laddar jag om för ett nytt, prickfritt, lopp imorgon, så får vi se hur det går :-)

Husvagnssemester

(opublicerat inlägg från igår...)

Planen var, packa fredag för att bara äta frukost och åka iväg mot Halmstad på lördag morgon.

Verkligheten gav följande: Det Sundmarkska paret var alldeles för lata för att packa ihop allt på fredagen och när frukosten inmundigades på lördagsmorgonen hade klockan redan passerat 10. Vi kom iväg vid ett och örjade med att köra ner till statiol och tanka samt inta lunch på den lokala korvmojjen. Därefter åkte vi till klubbstugan för att byta en tävlingströja samt uträtta diverse behov. Klockan var således över två när vi lämnade Skara. Inledningsvis gick resan galant men efter Vara började bromsarna låta illa på bilen och i Vårgårda tvingades vi stanna. Beslutet som därefter fattades innebär enkelt att koppla av husvagnen och köra tillbaka bilen till Skara och där låna mina föräldrars bil för att återvända till Vårgårda och fortsätta färden. När det var avklarat var klocka ca fem. Därefter gick resan ganska bra. Vi nådde vår campingplats före åtta men var då tvungna att inleda med att handla och äta lite så vid nio eller nått började vi med resning av förtält.

Att resa förtält är inte så svårt men ganska tidsödande, inkluderar vi iorndningställande av förtält och bäddning samt läggning av barn så hade klockan gott och väl passerat elva. Då var det dags att ta tag i förberedelserna för morgonens äventyr, den första oringenetappen. Men jag var nog i säng en bit före tolv iallafall, med klockan ställd på halv sju...

Lärdom, ...ibland går det inte helt friktionsfritt helt enkelt!

___________________________

Men jag har ju sprungit också. Den första etappen är avklarad och det var väl ingen succé men heller ingen katastrof. Sprang ett hyffsat bra lopp men var otroligt trött. Det var ändå roligt att vara tillbaka i halland och springa och jag ser fram emot morgondagens etapp då det är medeldistans på programmet.


lördag 21 juli 2012

Sundmark - Hellner, 1-0

Lördag morgon och familjen håller på att packa husvagnen för att dra iväg till Halmstad och årets Oringen. De övriga tre  familjen kommer vara med och springa 2-3 dagar medan jag springer alla 5. Vi är inte inbokade på centrlaorten utan har bokat en plats på en vanlig camping. Det kommer bli en kanonvecka med massa orientering, sol och bad.

Förberedelserna rent träningsmässigt skulle kunna ha varit betydligt bättre de sista månaderna. Jag har tampats med lite bristande motivation och dessutom haft en smärre sommarförkylning. Nu känns det emellertid bättre och det ska bli riktigt kul att springa. Genrepet i för oringen gjorde jag i tisdags. Det var Lidköpings etapp på 5-kvällars, en träningsorientering som hölls vid Sjölunda utanför Lidköping. Träningsloppet kändes väl sådär och tekniken var inte riktigt på plats men ett helt ok lopp var det, utan större misstag. Men det finaste var ändå resultatet (framför prestationen) det visade sig att Markus Hellner, den dubbla OS-guldmedaljören, var med och sprang samma bana som mig, och han fick pisk!!! Jag slog honom med nästan 6 minuter på den drygt 8 km långa banan. Det kan jag leva gott på ett tag :-).
Sundmark - Hellner, 1-0, det ni!

Nu blir det Halmstad, och mitt 24:e Oringen!

onsdag 11 juli 2012

Nya segerpjuck med månaden kvar till AXA

Med månaden kvar till AXA har jag köpt nya skor som jag tänkt att köra loppet i. Det blev ett par Salomon Spikecross 3. De är rätt stabila och liknar en löparsko i uppbyggnaden men har en grov terrängsula med dubb i. Visserligen kan de dra åt sig en del fukt och vara lite tunga men jag tror att de ändå kan göra jobbet, dvs inte vara för vecka och bidra till några vad och häl problem.
Provlöpte dem för första gången på Rydas 5-kvällar igår och det bådade gott, det blev seger med närmare 8 minuter! Får väl avslöja att jag inte tog den allra längsta banan, men ändå :-).

Japp, så ser de ut. dojjorna som ska ta mig 43 km över fjällen om en månad...

Dags för Oringen nr 24

Snart, om inte mer än 10 dagar, är det dags igen. Dags igen för årets största orienteringsäventyr Oringen. Det är som alltid roligt att få komma iväg och vara med när det händer och nästan också som alltid så är det lite med glädje och ångest. För lika roligt som det är att vara med, lika jobbgt är det också. Men man vill ju absolut inte missa äventyret så det är bara att bita ihop och njuta.
Nedan följer, i korta drag, en lång story om mina oringen hittills.

I min gamla Obloglogg hade jag ett inlägg om Oringen inför Oringen i Sälen 2008 som faktiskt var mitt 20:e Oringen. Sedan dess har jag deltagit i ytterligare tre och med årets Oringen om ett par veckor kommer jag ha deltagit i 24:a stycken. Inte så pjåkigt med "bara" 37 år på nacken.

Nedan kommer storyn...
Premiären skedde på Oringen i Småland 1983, då som 8 åring. Mina föräldrar hävdar med bestämdhet att tanken var att jag skulle varit med redan i Luleå men då angivelserna på den tiden var med text och inte symboler och jag inte hade lärt mig läsa så fick jag inte vara med. Så här i efterhand låter det som en konstruktion och svepskäl för att inte låta den ivriga lillpojken vara med. Fattar inte att jag köpte argumentet.

Nåväl efter Småland var det Blekinge -84 och Falun -85. Falun var sista året i H10 och minns att jag lyckades bli 8:a till slut och vann en freestyle, en röd. Pontus Funke vann, vad han fick i pris minns jag inte, men jag minns att samma Funke vann även Östgöta tredagars tidigare samma sommar och jag tror jag slutade 8:a även då, eller möjligen 6:a.

I Borås 86 var jag inte med men sprang igen i Norrköping -87. Hoppade över Sundsvall och sprang igen i Östersund -89. Att det blev vartannat år tror jag beror på att pappa är polis(!). Vartannat år hade han tidig semester och då åkte vi inte på O-ringen.

90 i Göteborg var jag med igen men då bodde jag ihop med kompisar (Andreas Ph och Peter Lövgren) eftersom resten av familjen inte var med. Farsan var på FN-uppdrag på Cypern. Det var emellertid i Göteborg det hände, med en resultatrad liknande 2,3,6,2,3 stod jag som slutsegrare i den prestigefyllda klassen H16B. Minns att Martin Pettersson Falköping vann den riktiga H16 klassen.

Efter 90 var jag med 5 år på raken, Arboga, Södertälje, Halland, Övik och Skåne. I Skåne sprang jag Elitklass för första och förmodligen sista gången. Placerade mig rätt långt bak. Det mest spännande var att jag sista dagen kom upp som felstämplad och fick ta mig till seketeriatet och tjata till mig ett resultat. Det året var Regnly (EMIT) stämpelsystem och jag saknade tydligen registrering från sista kontrollen (på sista etappen, alltså tävlingens sista kontroll). I seketeriatet kollade jag och ett par arrangörer på kontrollappen och till slut kunde vi gemensamt "besluta" att det fanns en liten obetydlig markering och jag kunde godkännas. Så var den 57:e plac (eller nått) bärgad.

-96 i Karlstad var jag inte med men Umeå -97 kunde jag inte motstå. I Umeå var första gången, vad jag minns, som det satsades stort på prologen för elitarna. Närmare 10 000 satt på läktarna på fotbollsarenan när den inledande tävlingen avgjordes. Rätt häftigt faktiskt.
I Gävle 98 bodde jag i tält och 99 i Borlänge var första gången jag bröt ett Oringen. Trodde väl att H21L fortfarande var en gångbar klass men efter ett par tre dagar i skogen var inte benen men på noterna längre. Vaderna smärtade hela tiden utom när jag sprang uppför. Fjärde dagen tog jag mig knappt till start och bröt således. I efterhand så skyller jag det vadonda mest på mina flippflopp sandaler som jag kasade runt i efter tävlingarna.

00 och 01, Hallsberg och Mästa stod jag över men 2002 på hemmaplan i Skaraborg var det dax för comeback. H21K var klassen och veckan gick bra. På 5:e etappen kidnappades jag för svensexa, fick skrubba smutsiga skor utanför damduschen...

I Uddevalla 03 kom min andra brytning. På 5:e etappen började jag med att storbomma, sisådär en 10-12 min på ett par kontroller. Blev ikappsrungen av en större klunga (med bl a Mogge Svensson, Halmstad OK) men efter drygt halva loppet snubblade jag i en lätt utförslöpa och slog knät i en sten. Fick hoppa ner för berget till en stig och vidare mot sjukvårdskrysset, plåstrades om och fick sedan åka fyrhjuling tillbaka till TC.
Inte var det mycket bättre i Göteborg 2004. På tisdagsnatten efter två löpta etapper fick frugan förvärkar och onsdagen fick tillbringas på sjukhuset istället för i skogen. Sprang även 4:e etappen men inte 5:e.

05 i Småland klev jag upp till vanlig H21 igen för att möta mina nya klubbkompisar i min gamla klubb Gandvik. Det roligaste som hände under veckan var när jag ena etappen kom ikapp Lundaren och vi hade sällskap hela vägen till mål men väl där visade det sig att Lund inte hade stämplat vid samma nästsista som jag och var således ute ur matchen...

Mohed 06 var ett mycket fint Oringen och jag höll undan för Lund under den avslutande etappen även om han i det närmaste var ifatt mig i skogen.

07 i Mjölby var jag inte med.
2008 var det jubileum, mitt 20:e Oringen. Återigen var det många Gandvikare i H21 klassen och jag lyckades, trots vissa besvär visa att gammal är äldst. Det var en fantastisk vecka i Sälen med otroligt många orienterare och rolig orientering. Var uppe själv utan familjen och delade stuga med Lund och Conny med "mamma".

2009 var i Småland igen och den här gången var jag själv med barnen och bodde med mor och far i husvagnen. En tuff vecka i H21 och ganska otränad blev jag runt 100:e. Ungarna var ute på inskolning ett par dagar men mest lyckliga över den fantastiska barnpassningen.

I Örebro 2010 sprang jag den nya 2-dagarsklassen och bokade in familjen på hotell. Lite "lirar-Oringen" kan man säga, men två dagar fin orientering blev det i alla fall. Tror att Löwegren tog hem klassen och jag var rejält distanserad.

2011 var vi åter i Mohed och det bjöds återigen på fantastiska tävlingar. För min del var det också premiär i H35 och jag sprang dessutom kort. Innledde veckan bedrövligt med en fem minutare första dagen men sedan gick det allt bättre och jag blev runt 15:e. Sista etappen sprang jag ett av mina bästa ol-lopp någonsin. Superkul!.

Så 2012 väntar Halmstad. Jag är anmäld i H35 och med banor runt 9 km kommer det bli en tuff vecka. Familjen är inbokad i husvagn men inte på C-orten utan på "reguljär" camping. Ungarna kommer nog springa tre etapper och sola och bada med J resten av veckan.

Om ni nu orkat läsa hela inlägget och summerar antalet starter finner ni att de är 23 st, även om jag "endast" gått runt 20 ggr.
Halland kommer att bli min 24:e start. Målet för i år är att få en tuff vecka som förberedelse för AXA, men jag hoppas naturligtvis på bra felfri orientering och starka ben :-).

söndag 1 juli 2012

Semesterlunken, latmask och pratmask

Jodå jag har deltagit i semesterlunken och nej, det är inget motionslopp, snarare det motsatta. Första semesterveckan är till ända och den är upplevd i Funäsdalsfjällen. Visst har det blivit en del bra träningspass. På vägen upp sprang jag Idre FjällOL i H21. 12,5 km. Det gick ok, me inte mer. Här i Funäs har det blivit två regelrätta pass, ett långpass och ett backintervallpass. Men totalt sett känns det som lite för dåligt fokus på träning. Det är inte mer än sex veckor, eller nått, kvar till AXA och förutom att det tränas lite för lite så fikas det desto mer, och då har jag inte nämnt alla goda måltider och drycker därtill. Semesterlunken deltar jag i, jag kan inte påstå motvilligt, utan det är rätt skönt. Men lite med förskräckelse inför vad som väntar i augusti. Det blir inte lättare att springa AXA med färre mil i enen och fler kilo runt magen...
_______________________

Semestern har hittills bjudit på några riktiga höjdare. Igår såg jag t ex en livs levande bäver. Riktigt härligt! Vi var ett gäng som skulle ner till Mittån men jag gick i förväg då jag grabbat med mig flugspöt och precis innan jag kom ner till ån var där en bäver i en liten bäckfåra. Jag kunde kolla på den ett par minuter innan den försvann. En rktigt kul upplevelse!

Sedan har jag hunnit med en vända i Ljusnan för lite öringfiske, och även om det var riktigt mycket trassel med utrustningen så väger ändå känslan av att ta en go öring på torrfluga upp hela upplevelsen. Fantastiskt härligt :-).

Med resten av familjen har det också varit mycket fiske och en del vandring och vi har haft tur med vädret även om det inte är så varmt så har vi i allafall inte haft så mycket regn på oss när vi varit på äventyr.
________________________

Imorgon planeras för ett lite längre pass. Rasmus Persson från Falköping är och jobbar i Stugudal i Norge som ligger ca 8 mil från Funäs och han kommer hit för en fjälltur imorgon. Förhoppningsvis blir det 20-25 km och ett ordentligt test för vad kroppen tål i fråga om fjällöpning. Bra test inför AXA och jag hoppas att vader och hälar håller (liksom det mesta andra på gubbens kropp...).

________________________

Till sist... något överraskande tog semseterlunken greppet om bloggandet. En vecka har gått så nu får ma väl visa vem det är som bestämmer. Latmasken eller pratmasken.

måndag 18 juni 2012

Träningsprestationsångest

... sådär ja. Slog till med mitt längsta rubrikord någonsin :-). Nice.
Prestationsångest är ett välbekant fenomen. Jag har inte haft något större problem med att hantera tävlingssituationer. Oftast känner jag mig bara taggad och inspirerad. Men däremot kan jag ha lite träningsångest. Lite ångest över att varje pass måste vara bra, genomtänkt, förberett och väl genomfört. Jag kan känna att det är lite meningslöst/omotiverat att träna om jag inte har något må eller någon inriktning på träningspasset. Har alltså lite svårt att bara "springa en sväng". Ändå blir det sådana pass ibland, men det medför också ångest, känslan av att det passet varken gjorde till eller från i det stora hela.
Problem uppstår också med att alla pass ska genomföras optimalt. Det blir ju egentligen rätt sällan så och det händer att pass inte blir av för att jag inte tror att jag orkar genomföra dem bra. Det är inte bra...
En annan hetsare är ju gps-klockan. Jag har den inställd på autolap för varje kilometer, vilket innebär att den ger mig aktuell fart hela tiden. Den hetsen är ibland sporrande men ibland kan den innebära förtret. Som när det går för långsamt t ex. Det händer mer än ibland att jag springer fortare än vad som är tanken med följden att passet förkortas.
Vet inte hur vanligt det är med träningsprestationsångest vs tävlingsprestationsångest, vore intressant att veta :-). Någon som känner igen sig?
___________________________

Hemma är det omålning av huset på gång. Vi var ett par timmar på färgbutiken och valde omsorgsfullt ut... mintgrönt! Vilket visade sig först när skiten kom på väggen. Har således varit där idag igen och nu ser det gråare ut. Kommer nog bli bra till slut.
Det finaste med kråksången är nog ändå att målningen av huset genomförs när vi är på semester! Great!

Ska iväg till rörkrökarna i afton också för att få klart över renoveringen av det större badrummet i huset. Vi tar oss sakta men säkert framåt, med ett (eller flera...) projekt i taget. Perfekt!

söndag 10 juni 2012

Alla dagar är idrottsdagar!

Jo, jag har ett fantastiskt jobb. Ibland får man helt enkelt reflektera lite över sin arbetssituation och som idrottskonsulent på ett idrottsförbund kan jag konstatera att alla dagar är idrottsdagar, tur då att jag gillar idrott! Nu blir det ju inte så där värst många hopp i längdhoppsgropen och det var längesedan någon klockade mig på 60 m, men att få jobba med idrott är verkligen roligt. Att det dessutom idrotten orientering det handlar om gör ju inte saken sämre.
Under det senaste halvåret fram tills för två veckor sedan hade jag även ett annat fantastiskt roligt jobb. Jag arbeteade med utvecklingen av Skövdes fritidsområde på Billingen. Projektet har pågått ca ett år och det senaste halvåret jobbade jag 50% i projektet och 60% på orienteringsförbundet. Två fantastiska jobb samtidigt!!! ...men, för en dryg månad sedan bestämde jag mig för att hoppa av det ena jobbet för att få lite ordning i mitt alltför sönderstressade arbetsliv och valet föll på orienteringen. Även om det är surt att få lämna det spännande utvecklingsprojektet på berget så känns det ändå som jag gjort ett klokt val. Orientering är helt enkelt inte fel :-).
___________________________

Igår tog jag mig en ny löprunda efter problemen med de knäppande hälarna. Knäppandet hängde i ett par dagar och jag körde lite rehabövningar och voltaren. Igår kändes det inget så jag testade att springa och det kändes bra. Det blev ett kortare pass men jag sprang uppför Billingen tre gånger (á 5-6 min) och körde en 1000m intervall på vägen tillbaka, så det var ett ganska tungt pass. Idag känns höger hälsena lite stel men inget knäppande och inte ont. Så det får vara ett bra besked det. Känns emellertid inte helt stabilt, som om jag ligger lite på gränsen mot vad den tål.
___________________________

Lekte lite byggare hemma igår också. Vi har beställt målning av huset och nu har de kommit hit och börjat tvätta. Föga överraskande har jag inte hunnit byta ut den ruttna panelen utan fick helt enkelt slita med det under gårdagen. Måla nya, riva gamla, upp med de nya (knappt torkade...). Väl färdig insåg jag att fler brädor måste bytas, så dagen blir nog likt igår en byggardag.

onsdag 6 juni 2012

24,6 km och hälknorr

Det går både bra och dåligt. Bra är att jag sprang 24,6 km (2.28) Vårgrym igår och det kändes faktiskt ganska ok. Det var en härlig varierande löpning från Husaby på Kinnekullekanten via Lundsbrunn till Skara. En del gick på grusväg men det mesta på mindre skogsvägar och stigar. Den härligaste biten gick på spänger i en bäckravin. Det kändes som värsta djungeln.
Det som är lite sämre är att jag hade lite känningar i höger hälsena och att båda hälsenorna idag knäpper betänktligt när jag går nerför. Ska inte säga att det gör ont utan det är "bara" obehagligt. Har försökt googla om åkomman men hittar bara frågorna på ett par ställen, inga svar.
Valde i alla fall att fortsätta med rehabövningarna idag igen och smorde in senorna i Voltaren. Hoppas och tror att det kommer gå över på ett par dagar, bara lätt träning och rehab är planen, sedan får vi se hur det känns till helgen.
En annan roligare detalj vara att jag sprang vårgrymmen i en jacka. Som orienterare är man inte van vid att göra det, för min del var det första gången. Jag brukar köra vindoverall oavsett (bus-)väder men igår regnade det rejält och det var inte många grader över 10, så jag tänkte att jag skulle testa. Bland andra idrotter som cykling, multisportare mfl är det säkert vanligare men bland oss orienterare ser man mer sällan de som tränar i jacka.
I vilket fall så funkade det kanon. Jag var torr och höll värmen och fick inga skav eller nått, kanon helt enkelt. Jackan ifråga är en Endo jacket och det är nästan så man ber om mer skitväder för att kunna köra i den igen... men bara nästan.

Mer om jackan finns på
________________________________

Nationaldagen firades med ett besök i Gällstad (köpte badbyxor, löparkeps, bollpump och Sverigetatueringar...) och hos svärfar i Vegby. Det mest spektakulära som inträffade var att ena dottern krokade en fin gädda när hon provade sitt nya kastspö. Grymt kul!!!

________________________________

Slutligen, lite bitter känner jag mig nu när jag har för avsikt att växla upp träningen lite till och hälarna knorrar direkt. Lite surt och lite bitter, men även lite förhoppningsfull om att det inte ska vara någon fara på taket.

tisdag 5 juni 2012

94 Magnus Sundmark

Startlistan för AXA har kommit! Jag har fått nummer 94 och känner att det passar mig perfekt!
Ikväll väntar ännu ett AXA-pass. Vårgrymmen fortsätter med etapp 4 som tar oss från Husaby till Skara vilket motsvarar ca 23 km. Läs mer om Vårgrymmen på http://www4.idrottonline.se/IKGandvik-Orientering/Vargrymmen2012/

Har vairt inne på AXA sidan för att läsa på om loppet och inspireras. Fann då nedanstående video från loppet ifjol. Ni hittar sidan på http://www.vertex.cx/Fjallmaraton/

 


Visst ser det härligt ut, massage och bubbelbad, kanon ju!
Nr 94 är på gång, på väg, laddad och sugen!!!
Bara två månader kvar!

fredag 1 juni 2012

Mästarens mästare, är jag!

Jo, det är faktiskt sant, jag är en riktigt mästare. Det finns en sak jag är grymt bra på och det är träning. Kanske inte då främst utförandet av träning, utan snarare planerandet av den. Jag är mästare på att skapa träningsprogram till mig själv med alla nödvändigheter för att jag på bästa sätt ska kunna ta mig till en ny, högre, nivå. Jag kan ägna timmar åt detta emellanåt. Dessutom gillar jag excel så det gör ju inte saken mindre angelägen. Vet inte hur många olika kalkylblad och stapeldiagram som jag genom åren producerat kring min egen planerade träning med drömmen om stordåd på näthinnan.

...och nu har jag gjort det igen. AXA närmar sig med stormsteg, bara drygt två månader kvar. Planen är konsturerad och nu är det bara att följa den. Men det är just här jag inte är så mycket mästare längre. Det ser så bra ut på pappret (i excel-arket), "det kommer inte gå åt så mycket tid" och "viss går det att klämma in ett kort pass till någon kväll i veckan" och "jodå, morgonpass, det kan funka", men sedan landar jag allt som oftast i samma lunk som vanligt.

Nu är inte det helt bortkastat att planera ändå för det ger ju överblick och vissa delar blir faktiskt av. Om jag blickar lite bakåt och ser vad AXA och planerna för det loppet har gett hittills så har den genomsnittliga träningsdosen ökat med nästan 50% mot föregående års siffror i perioden jan-maj. I och för sig från en rätt låg nivå (och naturligtvis en bit under den ursprungliga planen) men ändå. Antalet tvåtimmars pass går visserligen fortfarande att räkna på fingrarna men förra årets långpass går att räkna helt utan fingrar, så visst gör det skillnad att planera lite och ha ett mål.

SÅ mästarens mästare planerar vidare och tränar på och skiter i om träningen inte följer planen. Det verkar ju funka ändå... :-)
______________________________

Ser ut som om det blir deltagarrekord på årets Sommarlandssprint! Coolt :-)
______________________________

onsdag 30 maj 2012

En vägg i vägen och längtan i tanken

Skönt trötta ben klev ur sängen imorse, igår var det den tredje etappen av Vårgrymmen och vi löpte från Lidköping till Husaby k:a på kanten av platåberget Kinnekulle. Passet avlöptes i lungt tempo och i mycket varierande landskap. Vi inledde längs med Vänerstrand, tuffade på längs med järnvägen till Källby och sedan ut i skogarna upp mot Kinnekulle. Ett härligt pass och en skön upplevelse. Nästa vecka fortsätter Vårgrymmen mot Skara. 23 nya härliga km väntar. Det ska bli kul!

Totalt sett känns det ganska bra i kroppen även om höger hälsena gjorde sig påmind igår. Jag skulle väl kunna träna lite mer och framförallt oftare och mer varierat, men maj är som maj är, fullt upp hela tiden så jag får nöja mig med de pass som verkligen blir av.
Inför AXA skapade emellertid förra veckans Vårgrym lite oro. Jag tror minsann jag väggade. Det var första långpasset i sommarvärme (nästan 30 grader) och vi körde mycket på hårt underlag. Jag (läs kroppen) fungerade hyffsat i 16-17 km med sedan tvärdog benen. Jag tog mig knappt frammåt. De avslutande kilometrarna genomfördes växelvis gående och löpande. Det som var bra med den upplevelsen var väl lärdomen om att det går att ta sig framåt även när krafterna tryter. Det kan avra bra att ha med sig efter 4-5 timmar på fjället i augusti.
______________________________

Jag längtar till semestern, det är bara att konstatera. Ser fram emot mer tid med ungarna och frun. Ser fram emot ett par veckor i Funäs, ett par veckor hemma och en kul vecka med Oringen i Halmstad. Ser fram emot träning och ser fram emot lata dagar och aktiva dagar. Ser även fram emot att ha lite mer tid för huset både invändigt och utvändigt.

...med tre veckor kvar får man väl börja räkna ner, eller?
______________________________

På söndag är det dags för årets stora arrangemang för orienteringsklubben. Vi tar emot över 2600 orienterare på Skara sommarland för den sprinttävling vi annordnar. Så här dagarna innan är det massvis med bestyr att fixa med, men det är också 15:e gången vi arrangerar tävlingen så mycket går på rutin. I vilket fall ska det blir grymt kul att genomföra arrangemanget igen och det troliga är att vi slår deltagarrekord i år. Häääärlig!

tisdag 15 maj 2012

Back on track!

Idag, ikväll, är det dags. Det är dags för starten av vårens löparäventyr. Under fem kommande tisdagskvällar kommer Vårgrymmen att genomföras. Vårgrymmen innebär ca 100 km löpning i huvudsak längs med Pilgrimsleden i Skaraborg. Vi var ett gäng som under hösten 2011 körde ett likadant race men då under namnet Pilgrymmen. Den gången sprang vi från Forshem till Kungslena. "Resan" den här gången går från Kålland till Varnhem. Planeringen och informationsspridningen kring Vårgrymmen har pågått ett tag så det ska bli skönt att det äntligen kommer igång.
Är du nyfiken på Vårgrymmen och kanske vill haka på? Läs då mer på Vårgrymmensidan.
_____________________________

Jag ser AXA i horisonten. Det där fjällmaratonloppet har fram tills nu varit väldigt avlägset men vid en titt i kalendern känns det som om det kommer allt närmare. I runda slängar återstår det 3 månader till starten den 11 aug. Förberedelserna hittills har fungerat bra men det jag behöver nu är större fokus på AXA specifik träning. Jag har tänkt mig fyra olika nyckelpass som ska förbättra mina möjligheter att genomföra AXA. Dessa är, distanspasset, långt och lugnt med rygga och medhavd energi. Backpasset, framförallt löpning utför behöver tränas. Myrpass, det väntas mycket mosse och myr och det kommer att vara sugande för benen. Det fjärde är styrka/rehab, jag har fortfarande behov av att jobba med mina vader och hälar samt bålstyrka.

Utöver dessa tankar har jag även försatt mig i ett bra träningsläge. Vårgrymmen inbokad kommande fem veckor. Efter midsommar väntar två veckor i Funäs och vecka 30 är jag anmäld till O-ringen. Om jag bara kan komplettera dessa träningsmöjligheter med mina nyckelpass har jag goda förutsättningar att komma väl förberedd till AXA.
______________________________

Det händer mycket på en vecka. Sedan 10MILA har det blivit sparsamt med träning, men det är enligt plan. I veckan har jag besökt Skövde Rehabcenter igen och blivit "utskriven", för ett år sedan kunde jag inte springa alls och nu klarade jag att genomföra långa natten utan att få problem.
Jag har sagt upp mig från mitt ena jobb och kommer framledes att jobba enbart med orientering igen. Toalettbygget har blivit klart och i lördags jag firade min 37:e födelsedag med att provskita den!
______________________________

Det som väntar nu närmast är en vecka med mycket träning/tävling. Ikväll Vårgrymmen och imorgon kör vi upp till Dalarna och EM i orientering. Där väntar tävling torsdag, fredag och söndag och sedan är det Vårgrymmen igen nästa tisdag.
Efter den här tävlingshelgen har jag tänkt att börja med den riktade AXA träningen igen. Back on track...:-)

måndag 7 maj 2012

En lång story om en lång natt

Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. ... jag tror jag bara kör på.
10MILA, den stora orienteringsstafetten, genomfördes i skogarna utanför Borensberg den gångna helgen och IK Gandvik var på plats med ett herrlag.
Min uppgift blev lite tuffare än det från början var tänkt. UK gav mig, efter ett antal avhopp och någon sjuk, till slut uppgiften att springa sträcka 4, långa natten. Det innebär 18 km nattorientering med start ca kl 02.00. Det var inte någon större idé att protestera hos UK om uttagningen eftersom det även var jag som var UK...

Nåväl, Gandviksgänget packade ihops sig i ett antal bilar och släpade med ett par tre husvagnar upp till tävlingen och efter att starten gått vid 21:30 gick jag till husvagnen för att förbereda nattens äventyr och om möjligt få lite sömn. Det sistnämnda verkade tämligen omöjligt och när klockan ringde, 00:45, hade jag knappt somnat alls. Det var bara att kliva upp och på med grejerna. Förutom kläder valde jag att ta min AXA-löprygga för att få ett extra påass med den på ryggen. La i pannlampsbatteriet och fyra Enervite gels av olika slag, fick i en 2 dl vattenbehållare också. I själva ryggsäcken nöjde jag mig med en påse med lite toapapper i...man vet ju aldrig.

Färdigpåklädd och med pannlampa på huvudet gav jag mig bort till växlingsplanket, ställde mig vid datorerna som visar hur det går i tävlingen och knappade in vårt lag nr, 319, enter, rött... Vadå rött??? varför då. Nu uppstod det stor förvirring i min hjärna. Men efter en del turer visade det sig att vår andrasträckslöpare (utan att hänga ut någon kan vi kalla honom för Lund) hade glömt att målstämpla och laget var därmed diskat. Det förde också med sig att jag inte kunda ha någon koll på hur det gick för sträcka tre och när han förväntades växla ut till mig.
Min motivation dalade betänkligt.
-Va f-n, ska jag ut och kubba 18 km nattorientering när laget redan är diskat?

Nåväl jag tog mig i alla fall i i växlingsfållan och vänatde troget på sträcka tre som efter en stund dök upp och mottogs av mig, i överdragskläder och med orden.
-Vi har inte så bråttom, vi har stämplat fel.
Han blev lite besviken och vi stod kvar och snackade en stund. Vi såg täten komma imål på långa natten och min motivation för att ge mig ut var nu körd i botten.
Men han, den där tredje sträckslöparen, han sa att jag borde i allafall ge mig ut och på något vis fick jag av mig överdragen, tog kartan och slog på lampan. Jag var på väg... trots allt.
I det läget hade jag inte bestämt mig för att springa hela banan utan gav mig ut för att känna på det lite.

Banans första fjädedel gick mycket över ängar och mindre skogspartier. Jag tog det rejält lugnt. Till den 7:e kontrollen väntade banans längsta sträcka, det var 3 km från kontroll 6-7, fågelvägen. Jag tänkte det var bäst att göra det enkelt för mig och sprang runt låååångt vänster. På vägen kändes det inte heller så roligt att springa ensam där ute i mörkret och jag kollade om var jag kunde vända hemmåt igen. Men så vid den 7:e kontrollen så kom jag ihop med två andra löpare som var ute i skogen med samma ärende som jag (även om deras lag fortfarande var med i tävlingen..). Jag tog följe med dem en sträcka och det kändes med ens lite roligare. Jag han tänka att det här kan bli lite kul ändå, innan jag till nästa kontroll sprang ett eget vägval och tappade bort dem i skogen. Skit...
Men... vid kontrollen dök de upp igen och de hade fiskat upp ytterligare en löpare. Vi fyra löpte vidare genensamt genom natten. Bara korta meningar yttrades i avgörande lägen.
- Runt eller rakt på?
- Runt!
.....
- Den måste ligga här borta till höger!
....
Sånt där, annars var det helt tyst i ledet.

Efter ett antal kontroller och ytterligare en nästan lika långsträcka hade vis amlat på oss ytterligare ett par löpare och trots att vi bara hade sprungit drygt halva banan sprang vi, för min del, alldeles för fort. Jag fick slita en del för att hänga med, men samtidigt kunde jag bidra mycket med kontrolltagningen.

På vägen tillbaka kom banans tredje långsträcka och här splittrades klungan. Jag tyckte de som sprang framför mig gled iväg åt vänster och jag styrde upp min riktning och körde mer rakt på. Fick med mig ett par till från klungar och vi blev tre man igen. Spikade nästa och jag noterade att det hade börjat ljusna. Det i sig var väldigt bra då min lampa tvärdog på vägen mot nästa.

Den sista fjärde delen gick längs med en bergssluttning och det såg svårt ut på kartan men jag tyckte att det rullade på bra. Upp mot nästsista kontrollen kom jag på mig själv att le. Jag hade fixat det. Jag hade sprungit hela banan trots de mentala hindren före och inledningsvis. Gött pannbenspass! Bra att ta med sig framöver.

En annan erfarenhet som jag också tar med är energitillförseln och drickandet. Jag tryckte i mig två av mina fyra enervit och drack hela tiden regelundet. fyllde på min lilla flaska på vätskekontrollerna så jag hade vätska med mig hela tiden.

Visst kan man göra det mycket enklare för sig och springa utan ryggan och med mycket mindre energi med sig, men för min del var det bra inför AXA.

Hur gick det då egentligen? Ja, jo, det tog 2.29 att ta sig runt hela banan och det får jag vara nöjd med, grannklubbarnas löpare hade 20-30 minuter längre tid men de allra snabbaste var drygt 50 min bättre...

Det var min första långanatten det. Vi får väl se om det blir någon mer, om inte så har jag i alla fall gjort en och det kommer jag nog alltid att vara glad och nöjd över.

tisdag 1 maj 2012

Pass med marginal

Det är underligt hur det kan bli när kroppen får bestämma. Idag skulle jag ut och köra ett lätt löppass, tänkte mig 7-8 km i lugnt tempo. Det började bra, tassade ner till spåret och gps pep för första km och visade 5,47.
Hmmm, 5,47, lite snabbare än så borde jag nog springa, tänkte jag, och höjde farten lite.
Klockan pep igen... 5,21.
Nåja, jag springer ju lätt och avslappnat, fast lite mer fart hade nog inte skadat.
Km tre och fyra visade, 5,09 och 5,07. Kroppen började kännas lätt, löpsteget lätt och ingenting som tog emot.
Jag ökar lite till... fast inte på bekostnad av den avslappnade löpkänslan utan den ska behållas. Nästa km gick på 4,51 och den efterföljande på 4,45.
Nu är det bara en km kvar, jag trycker på lite på den sista, men med marginal till tröttheten. Klockan pep en sista gång, 4,23.
Underligt, men festligt, när kroppen mår bra och bestämmer farten. Kul pass och bra pass. Med lite nerjogg blev det 8 km varav 7 progressivt. Gött!
_______________________

Segertåget för mina nya Ol-dojjor fortsätter. Efter en dubbelseger i helgen kan de stoltsera med fyra tävlingar och fyra segrar. Funderar på om jag inte ska ställa dem på hyllan, de har liksom redan gjort sitt...
_______________________

I helgen är det dags för 10MILA och för min del handlar det om en 8:e sträcka. Det innebär 13 km orientering men i ljus. Många av sträckorna går i mörker men det ser jag ut att kunna undvika i år.
_______________________

Och så en sorglig nyhet, Södervall stor, min träningskompis på vägen mot AXA, har lämnat in handuken för loppet. Han får inte ihop tiderna med övriga livet och då blev AXA en pusselbit som inte fick plats. Jag har full förståelse för att det inte är lätt att få ihop tiden. Det är ju inte bara loppet i sig det handlar om utan även en hel del träningstid som måste in i vardagspusslet.

Jag stretar emellertid vidare, invigde min löparrygga förra måndagen. packade den med ett par kg prylar och en banan och tuffade iväg på dryga 22 km.
Det funkarde superbra. Inga skavsår. Inga krämper. Lite trött i axlarna dagen efter men inget konstigt. Superskönt att det verkar funka så bra!

Det var lite av vart det... händer mycket på en dryg vecka

söndag 22 april 2012

Två gånger en...svit?

En gång, ingen gång. Två gånger en...svit?
Igår sprang jag den andra orienteringstävlingen i mina nya skor och, ta-ta, det blev ytterligare en seger (vad är det som händer...). Det var Gudhems medeldistanstävling och klassen var återigen H35. Loppet gick nästan helt prickfritt och även om jag inte kände mig jättepigg i benen höll jag ganska god fart. Gps:en visade på strax under 6 min/km, detta i terräng. Helt ok. Slutligen var jag ca 1 minut före tvåan.

Jag firade min triumf med att införskaffa löparryggan för AXA. Det blev en Salomonmodell som är som en väst. Jag har provet ett gäng varianter men den här verkar skönast. Det enda jag saknar är någon typ av drickhållare fram men det kanske går att ornda till på egen hand, eller så skiter jag i det. Väskan ska iaf provlöpas snarast!

Denna veckan har annars varit en ganska lugn träningsvecka, återstår gör dock långpasset som ska avnjutas (?) framåt kvällningen.

Känner att jag behöver uppdatera om läget på toafronten också. Arbetet går framåt. Nu är panel uppsatt och målad och tapetseringen är också klar. Allt (utom lister) är på plats för att få in toalett och handfat. Det som kvarstår sedan är el och belysning, men det är inte allt för besvärligt. Kanske kan jag fira min 37 årsdag den 12 maj med att inviga den nya toaletten!

tisdag 17 april 2012

Obesegrade racerdojjor

Skaffade nya OL-skor på långfredagen och efter ett besök hos skomakaren för att trycka ut höger hälkappa var de redo för start i fredags kväll. Det var Tibrotrippelns nattävling och klasssen H35. Inte mindre än tre Gandviksmagnusar kombaterade (finnns det ordet?) i samma klass. De pigga benen från kvällen innan var inte riktigt på samma springhumör men dojjorna var snabba nog. Jag korsade målinjen efter 53 minuter och kunde noteras för säsongens första seger. Återstår att se om det blir den enda.
    De obesegrade dojjorna

I fredags beställde jag även leverans av ytterligare ett par skor och en löparrygga. De blir levererade till Gudhems tävling på lördag. Kanske blir det lite AXA-investeringar då :-).

Sprang inte fler tävlingar i helgen men efter en riktigt tuff söndag, då egentligen inte något gick som det var tänkt, tvingade jag mig ut på en löptur. Tänkte inte springa så långt men efter ca 15 min började det regna och sedan blandades det upp med välavägt hagel... Då var måttet rågat. Sundmark ilsknade till och förlängde rundan till hela 21km.
Så kan det gå...