torsdag 23 augusti 2012

En ny vana

"En gång ingen gång, två gånger en vana".
Om det är sant så har jag numer för vana att anmäla mig till AXA Fjällmaraton. 43 nya svettiga kilometrar väntar igen i augusti nästa år. Kommer jag till start och kommer jag i mål kommer jag alltså att nästa år vid den här tiden att ha för vana att springa AXA Fjällmaraton. Jodå så är det :-).
Men det gällde att vara på hugget när de öppnade anmälan för nästa års lopp. Trots att de utökat antalet startplatser från 500 till 800 så tog platserna slut på dryga två timmar.

Det som är extra roligt inför nästa års lopp är att det är flera jag känner och några jag kan träna med som också har anmält sig. Klubbkamraterna, tillika Magnusarna, Dahlin och Södervall blir de närmaste vapendragarna medan flera av de andra får sporra och sporras på distans.

Sedan målgången på AXA för snart två veckor sedan har det inte blivit så mycket tränat, men två pass de senaste två dagarna gör gällande att kroppen tillåter träning och rörelse igen. Det blir även ett nytt pass ikväll, får se hur det känns.

Nedan beviset för min anmälan och den gröna markeringen betyder att aviften redan är betald.

måndag 13 augusti 2012

A story to be told...

Jodå, 43 km över tre fjäll gick att bemästra, inte så snabbt men det var inte heller med i planen. Där var det "bara" mållinjen som skulle korsas. Nedan följer storyn om äventyret...

På morgonen efter frukosten tog jag de sista besluten gällande kläder och energi. Sedan tidigare hade jag bestämt att köra med mina Spikecross på fötterna, trots problemen med dem på Oringen. Jag lyckades emellertid inte få på mig mina kompressionsstrumpor över de tejpade vristerna så det fick bli vanliga löparsockar. Vädret som väntade under dagen lovade gott löparväder. 10-11 grader och mulet och inte någon blåst. Jag valde att köra i trekvarts-tajts på benen och en kortärmad undersällströja och en långärmad löpar t-shirt upptill. I ryggan hade jag en vindjacka och en långärmad underställströja, vilket var obligatorisk utrustning. Jag packade med 5 st pulverpåsar med Enervit Instant drink, en typ av vätskeersättning, en gel och en powerbar. Hade också med en påse nötblandning och ett paket klassika dextrosol, citrus.

Vi (fru var med och coachade) bodde i Edsåsdalen och starten var precis nedanför hotellet. Under halvtimmen före starten fylldes området på med löpare som kom bussade från Vålådalen. I myllret träffade jag både bröderna fladdertajts (läs: Persson, Mattias, Marcus och Andreas. Den sistnämnde undkom äventyret pga en bruten tå) och damerna från IF Hagen.


Marcus, Mattias och jag före start
Några minuter före start var det dags att ta plats i startfållan. Det fanns möjlighet att ställa sig i olika långt fram utefter vilken sluttid man siktade på. Jag ställde mig i fållan för 5-6h. Lite optimistiskt men jag tänkte att det nog var bättre att stå längre fram om det skulle bli trångt på väg upp mot det första fjället. Starten gick och i högtalarna strömmade någon slags domedagsmusik. Det kändes ganska mäktigt och det var en del publik som hejade iväg oss ut i skogen. De första kilometrarna gick på lite större stigar och en bit på skogsväg innan det bar iväg uppför, mot det första fjället, på en liten stig. Jag tog det ganska lugnt fram dit för jag tänkte att det var bra att inte rusa iväg, höll ca 5.30 på de första två. Sedan hände det första märkliga. Klungan jag befann mig i hade inte sprungit många hundra meter uppför innan alla började gå. Jag menar alla. Det var inte någon som sprang. Lite överraskande tyckte jag, men fann mig rätt snabbt och klev på i ledet. Efter att växelvis småsprungit och gått uppför passerades vid knappt 6 km mitt första vattenhål. Jag stannde planenligt vid den lilla fjällbäcken och fyllde mina flaskor och ställde mig sedan in i ledet igen. Efter ytterligare ett par kilometer nådde vi upp till den högsta punkten och klockan visade nästan 60 min.

När vi sedan vände neråt så tänkte i alla fall jag att det var dags att springa lite men jag blev liksom innan lite förvånad över att ingen sprang speciellt fort. Jag tänkte att det borde nog vara nerför man ska hålla lite fart, i alla fall om man ska hålla på och gå uppför. Jag sprang således på lite grann, lite mer än de flesta om kring mig. Jag sprang ordentligt, nedför, på skogsstigar och över myrar, i ca 5 km, innan jag kände att det började stumna lite i låren. Hmmm? Inte bra. Taggade ner direkt men det gick fortsatt neråt och varje steg kändes i låren. Inte bra, 12-13 km löpta, 30 kvar och låren känns. Inte bra. Stannade vid en lite större bäck och blandade till en enervit som jag svepte. Fortsatte sedan längs med skogsstigen som via ett mindre höjdparti ledde ner mot Ottsjö och den första mat- och vätske kontrollen. Tryckte i mig gelen. I de sista brantare nerförsbackarna mot Ottsjö, som delvis gick på grusväg, sprang jag överlägset långsammast bland de som sprang där just då. Jag var inte på något sätt nedslagen eller orolig för den fortsatta löpningen men lite ångerfull över min löpning dittills. Riktigt onödigt att springa på utför... surt.

I Ottsjö var planen att jag skulle bunkra lite. Det skulle enligt informationen som gått ut finnas enervit-gel men det hade arrangören inte lyckats få dit. Tryckte i mig två eller tre kanelbullar och drack ett par muggar sportdryck. Fyllde på mina flaskor. Tyckte att jag tog det lungt och hade en bra paus men tror inte att jag var där i mer än tre minunter.

Jag lämnade Ottsjö, 17 km löpta 26 kvar, 10 till nästa mat och vätska. Tiden rullade på cirka två timmar. Efter ett par hundra meter var det dags för nästa stigning, upp mot nästa fjäll. Återigen gick alla, men denna gången för mig mer förståligt. Jag gick också, små joggade när det var mindre uppför men gick när det lutade mot mycket. Efter ett par km upp följde ett antal km med lite mer varierad löpning. Det var inte över kalfjäll utan mer i fjällskog och på småstig. Jag kom ihop med ett gäng andra löpare och vi sprang och småsnackade, de flesta var liksom jag förstagångslöpare så vi hade en det att prata om. Benen kändes fortfarande inte bra men jag hade inga problem att springa, både där det gick lite upp och lite ner. Men de sista kilometrarna ner mot nästa matstation lutade på lite mer och stigen var verkligen knixig, lerig och uppsprungen, vilket gjorde det svårt att hålla löpningen. Efter 3.45 h nådde jag iallafall fram till Nordbottnen och 27 km var löpta.

På den här matstationen hade arrangören satsat lite mer. Här fanns förutom kanlebullar, kakor, godis, saltgurka, sportdryck, vatten, och lunch (!). De hade en pastarätt mer oliver och fetaost. Jag klämde i mig 2-3 kanelbullar och lite godis, blandade en enervit vätskeersättning och kläppte den. Blandade en till och tog med i ryggan. Drack lite sportdryck, och fyllde mina småflaskor med det. Jag tog det lungt men valde att inte sätta mig ner då risken var att jag inte skulle vilja resa mig upp igen. Jag noterade att det var en del som hade gett upp vid den här stationen och vänatde på skjuts tillbaka. Jag valde också att inte äta någon pasta och inte någon saltgurka för det kändes inte som om magen skulle palla det. Jag var nog på stationen i 8-10 minuter. Mest i min egen bubbla men noterade två gamla gubbar som stod och snackade. De var inte med i loppet men den ene hade löparkläder på sig. De var väl 70+ och de dividerade om hur vi deltagare betedde oss vid stationen. Rätt som det var hörde jag den ena gubben säga, med eftertryck.
- Ja jag hade aldrig stannat mer än två minuter här i alla fall!
... vad säger man? Pröva och spring i fyra timmar och se hur många minuters vila du vill ha innan du ger dig i kast med de kommande 2-3???
Jag sa inget men log lite för mig själv. Snodde med mig 2 kanelbullar till och gav mig av.

Innan start nämnde startspeakern något om att man inte behövde ha så bråttom i början eftersom det var vid 28 km som det här loppet började. För egen del lyssande jag tydligen lite dåligt på det eftersom mina ben tycktes tämligen slitna efter den 27 km långa uppvärmingen. Nåväl, Ottfjället väntade, det sista men högsta och brantaste av de tre som loppet innefattar. Första kilometern från stationen var det förhållandevis platt och jag kunde tassa på lite lätt. Nu var jag själv, ingen löpare i sikte varesig framför eller bakom. Det började luta uppför igen och det blev brant. Jag började gå. Detta var jag inställd på från start, att Ottfjället skulle bestigas gåendes, så jag var ganska tillfreds med situationen, de första hundra metrarna. Men då krampade det till i höger lår. F-n. Jag gick på ändå. Det ville inte släppa. Jag plockade fram pannbenet och gick på. Jag fick korn på en medtävlare längre upp i backen och knappade in. Han hade större problem än mig och jag passerade. Jag bälgade i mig av min vätskeersättning och efter ett tag gav faktiskt krampen med sig. Det gick fortatt uppför. Enkelt beskrivet kan man säga att de avslutande 16 kilometrarna i det här loppet innebär 8 upp och 8 ner. Längst upp, innan det vänder finns den sista mat stationen. Vägen dit var för min del tung. När väl den brantaste delen upp var avklarad kunde jag knappast springa. Jag försökte om vartannat men det var som om krampen bara vandrade och bytte muskel. Jag hade känningar och kramp i båda låren och i vaderna, men inte i vadmusklerna utan längre ner precis ovanför fotkölarna. Jag tror det är några muskler där som jobbar med fotisättning och balans på ojämnt underlag som protesterade efter ett fem timmars arbetspass. Jag fick också kramp precis nedanför knävecket ett tag och det var nog det besvärligaste. D ville inte benet vara med och springa alls, det lydde inte riktigt. Under den här perioden fortsatte jag i alla fall att trycka i mig av det jag hade med mig, väska, kanelbullar, nötter och, det som var allra bäst, dextrosol. Jag blev omsprungen av ett duo-par och de frågade hur det gick och humöret var det inget större fel på. Jag omfraserade den sköna Sällskapsresan repliken och svarade.
- Äh va f-n, jag var ju pigg i morse men nu börjar det ordna till sig...

Under de sista kilometern upp till 35 km och den sista matkontrollen brantade backen till sig igen men nu började jag få lite ordning på tillvaron igen och det gick att springa utan kramp igen. Vid den sista kontrollen fanns det inga kanelbullar bara godis och ett par olika kakor samt chips. Jag fick en mugg med cola och tog ett chips. Det känndes sådär. Fyllde på med vätska i flaskorna och grabbade en näve med smågodis och fortsatte. Bara 8 km kvar nu, visserligen med 35 i benen men än då. Klockan rullade mot sex timmar. Det var ett motlut kvar men sedan bar det av nedför. Jag vet inte om jag ska kalla det springa men det var inte gång. Jag höll mig löpandes nästan hela den avslutande delen. Nedlöpningen från Ottfjäll gick mycket på spänger och vid 3 km kvar kom jag ut på en grusväg. Det gick inte lättare för det men mentalt kändes det bra. Jag råkade slå i min ena stortå på vägen ner och det var lättare att vika den lite i skon så den inte klämdes där fram när det inte var så ojämnt underlag. Vid 2 km kvar kom jag på mig själv att le, jag kom på att jag klarar det. Leendet växte sedan hela vägen in för ju närmare mål desto tätare kom påhejandet från åskådarna. Precis före mål blev jag omspurtad men vad gjorde väl det. Jag var framme, i mål, det gick!!!

Jag, med 5 meter kvar till mål!
Fru, som hade väntat en stund på mig, tyckte att jag såg oförskämt pigg ut. Jag tror mest att jag var nöjd och lycklig.
Jag vet att jag inte är ensam om att springa maraton, fjällmaraton, och att det finns många som deltar i andra ännu mer utmanande och tuffa lopp, men det går inte att förneka att jag kände mig otroligt nöjd över att passera mållinjen och att ha genomfört AXA. 6.37.50 blev tiden.

Direkt efter målgång fanns ett mattält och jag ställde mig i kön. Efter en kort stund kom en kille och ställde sig efter mig. Han var duschad och ombytt och frågade om jag stod i kön till våfflorna.
- Kön till våfflorna, upprepade jag frågande
- Ja, kön, sa han igen och pekade framför mig
- Jag står i kön till vad som helst, svarade jag.
- Ska du ha något annat än våfflor kan du nog gå före, upplyste han mig då om.
Jag rundade kön och fick en varmkorv med bröd. Slukade den och tog en till, fick med mig två mackor också.

Efter lite snack med fladdertajtsarna som passerat målinjen ett par timmar tidigare beslutade jag och fru att åka tillbaka till hotellet Edsåsdalen för att duscha, bada och byta om där istället för att hänga kvar i Vålådalen. Jag stapplade med henne till bilen och satte mig ner i gräset med ambitionen att ta av strumpor och skor, vilket var besvärligare än vad man kan tro. Oavsett läge och försök så kramade det någonstans, men till slut var de av.

På vägen till hotellet funderade jag en del över dagens bravader och det kändes rätt avlägset att försöka sig på det här igen men efter tvagning, lite skumpa och finmiddag, en natt sömn och lite mer funderande så kändes det inte helt osannolikt. Och nu, lite bilåkande och ytterligare en natts sömn senare, känns det rent troligt att jag springer igen 2013.

Så nu återstår egentligen bara två frågor.
När går smärtan i benen över och när kan man anmäla sig till AXA 2013?

 Nedan finns filmen från arrangörerna.

fredag 10 augusti 2012

Nu gäller det

Sitter på hotellrummet i edsåsdalen. Vi har precis avnjutit en handbollsmatch och dessförinnan en pastabuffe. Nu blir det vila. Sova. Imorgon är det revelj kl 06.45, frukost 07.00 och start 09.00. Vädret blir perfekt, 11° och mulet ev. något regnstänk.
...jag tror det kommer gå bra.
Det går att följa tävlingen med liveresultat på AXAs hemsida.

måndag 6 augusti 2012

Förhoppning om målgång

Vältränad. O så vältränad. Stark. Lätt. Snabb. Och skadefri.
Där har ni den mentala bild jag jobbar på inför lördagens äventyr. Tänk att det där AXA-loppet inte är längre bort än fem fjuttiga dagar nu. Fem. Läget skulle kunna ha varit lite bättre. Förberedelserna funkade bra fram till början av juni men sedan blev det lite sämre. Först en kortare motivationssvacka och sedan en förkylning. Oringen blev fyra dagar pga en bråkande tå och den senaste veckan har handlat om att förbättra läget något.
Men jag ska inte klaga, egentligen.
Det kunde ha varit mycket sämre. Läget är ju så att trots lite småskavanker, som tår, hälsenor och höfter och ett par kilo för mycket runt magen så är jag ändå förhållandevis hel och frisk. Jag kommer till start och jag har tränat ganska bra, om man blickar över det senaste halvåret. Det finns en tanke om att det kommer att gå, jag kommer att ha en god möjlighet att ta mig till mål och det känns gott!

Reseplanen börjar också sätta sig. Vi (frugan följer med och hejar!) åker från Skara på torsdag och räknar med en övernattning någonstans i Dalarna. På fredag åker vi den sista biten och tar oss till Vålådalen för att hämta ut nummerlappen och annat som man ska ha. Boende har vi sedan bokat i Edåsdalen, två nätter blir det, vi stannar alltså även till söndag. Lyxet vi räknat in är en övernattning på vägen hem också, troligen även det någonstans i Dalarna. Hemma igen på måndag. Trött men förhoppningsvis hel och lycklig!