Lidingöloppet nästa

Jodå. Jajjemän liksom....

Nästa år så SKA jag vara hel och på lätta snabba ben tassa runt HELA loppet!

Heja mig!

Halvklassikern slutförd

Mina vader är inte att känna igen. Stumma och kraftlösa. Framsidan lår är inte mycket bättre. Men leendet på läpparna är inte att ta miste på. Framför mig ligger 200 meter gräslöpning och en välförtjänt mållinje att passera. Bakom mig finns inte bara de senaste 14800 meterna, vilka påverkat styrkan i benen och spänsten i steget påtagligt. Nä, där finns också en 1500m lång simtur i knappt 16 gradigt vatten. Där finns också fem timmar på cykelsadeln från när HalvVättern genomtrampades och såklart 45 km skidåkning i Gustav Vasas spår. Men 200 meter kvar kan jag inte annat än le, även om benen vägrar att spurta. Jag passar på att njuta på upploppet ser på publiken, känner stämningen, speakerljudet som tar emot löpare efterlöpare. Jag blir omspurtad av ett par stycken, men vad gör väl det. Jag korsar mållinjen i min egna utmaning. Jag är i mål!
Halvklassikern är avklarad!
Att ta sig till starten av de sista 15000m i halvklassikern visade sig vara lite trassligare än det var tänkt. Arrangörernas gratisbussar från Ropsten till Lidingövallen lös med sin frånvaro när jag och sisådär 500 andra löpare försökte nå ut till startplatsen. Efter fruktlösa försök att komma med en av de två bussarna som passerat efter en 20 minuters lång väntan lyckades jag komma med en buss i linjetrafik istället. På vägen till vallen hamnade den i bilkö och vi resenärer släpptes av en hållplats före Lidingövallen och gick den sista biten. Väl framme flöt det på bättre, av med överdragen, lämna väskan, lämna värdesaker och sedan jogg till starten. Där blev det ett par muggar vatten och sedan direkt in i fållan. Av med de sista överdragen och sedan gemensam uppvärmning med de andra tusen i min fålla. Ska väl erkänna att jag inte hängde med i uppvärmningen. Har lite svårt för de där överkäcka uppvärmningsledarna, inte riktigt min grej helt enkelt.
Min vana trogen försökte jag istället leta mig framåt i startledet och nådde nästan ända fram till startlinjen. Planen från min sida var att starta loppet i hyfsad fart och springa på så länge kroppen ville och inte protesterade. Väl medveten om att det inte skulle hålla hela racet. När starten gick tassade jag med ganska långt fram i mitt led, första kilometern på 4.29 kändes inte så där värst besvärande om än snabbare än jag borde öppnat som otränad. Det ska emellertid tilläggas att den första kilometern går mest lätt utför. Försökte springa avspänt, upprätt med hög frekvens utan att ta i. Kom in i ett bra flyt och kilometrarna som följde avlöptes i ett jämnt 5 minuters tempo. 5 kilometer passerades på knappa 25 minuter. På den sjättekilometern gjorde terrängen lite mer motstånd. En stigning gav 5.29 på den kilometern och även om 7:e och 8:e kilometern gick något snabbare igen nådde jag inte ner till 5 igen, 5.13 och 5.21. Därefter gjorde sig den bristfälliga träningen sig påmind. Jag hade sprungit på som om jag hade tränat för distansen om än i lite lägre fart än vad som varit förhoppningen från början, men ansträningen var där, i topp, fullt upp, som om jag hade tränat. Jag kikade på pulsen på klockan emellan åt. Den verkande pendla mellan 174-177 och med en maxpuls på 181 så låg jag på en hög ansträngningsgrad. Men 8 kilometer... jag hade ju bara sprungit hälften. Bestämde mig för att härda ut till 10 kilometer i alla fall. Löpningen gick allt trögare, vaderna började strama och fick även lite känningar av mina skavanker. Men till 10 kilometersskylten skulle jag och dit höll jag ut, tappade en del fart och vid skylten stannade jag tvärt. Där var det platt, inga andra gick där, bara jag. Klockan tickade på 52 minuter och jag kände mig nöjd så. Jag hade sprungit 8 kilometer helt ok, härdat ut ytterligare 2. Det här var det bästa löppasset sedan jag blev skadad i november i fjol. Kanon alltså...
...då skulle jag ju ta mig i mål också. Taggade ner löpningen till jogg, tappade 10 pulsslag, varvade joggandet med att gå i några backar. Passade också på att njuta av spåret, av terrängen, av vyerna, av publiken och av medtävlarna. Förundrades över att så många ändå ställer upp i sådana här lopp. Det är både konstigt och härligt på samma gång. Personligen njuter jag nog mest av löpningen när jag springer med ett litet gäng i fantastisk miljö, men samtidigt går det ju inte att inte gilla Lidingöloppet. Sprang de avslutande kilometrarna i drygt 6-minuters tempo och fick lägga till lite tid för depåstoppet vid den sista vätskan. Vaderna stramade allt mer, låren gjorde sig påminda. Mitt ömmande knä, som varit problemet det sista gjorde även det lite väsen ifrån sig. Men med 200 meter kvar var leendet ändå på läpparna. Tiden var oväsentlig, ansträngningen och genomförandet var bra och jag passade också på att njuta av det här loppet. Härligt!

Lidingöloppet - prerace report

Förberedelser är A och O, sägs det. Förberedelser för vad då kan man tänka. Ska man prestera optimalt eller genomföra något extremt är det säker så att framgången ligger i förberedandet. Är planen däremot att medelprestera i ett inte allt för ansträngande sammanhang är nog det där med förberedelser inte hela världen.
I morgon bär det i alla fall av mot huvudstaden, utan vare sig A eller O. Mina förberedelser liknar nog mer E och Ö eller nått. Visst har jag försök att få fason på löpningen ända sedan i somras och faktiskt kunnat springa hyfsat regelbundet, men det har hela tiden snarare handlat om att komma i löpbart skick än i form.
För sju dagar sedan sprang jag ett träningspass över milen. Det var första gången på hur länge som helst. Undantaget de två passen jag sprang med frun i somras, FjällOL och AXA korta banan. I vilket fall så var det ett härligt pass, jag skrev om det här på bloggen. Sedan dess har jag emellertid valt att vila mina skavanker, bara kört lite rehabövningar (o-ombytt), vilket säkert varit nyttigt.
Den kroppsliga statusuppdateringen inför stundande race gör emellertid gällande att smärtor på utsidan höger knä kommer vara att räkna med. Hälsenor och vadmuskler hoppas jag kunna hålla ordning på och sedan återstår frågetecknet kring höftproblemen. Kan jag springa hela racet utan problem med höften, då blir jag grymt glad.
Det mentala läget är ruskigt mycket bättre än det fysiska. Är otroligt löpsugen. Verkligen grymt förväntansfull och laddad. Det här ska bli hur kul som helst!
Om jag ska ge mig på en uppdatering kring tekniken så är där väl ett litet frågetecken. Håller ju som bäst på att försöker lära mig springa bättre och effektivare, men har väl hamnat i ingenmansland, någonstans emellan gammal och ny löpteknik. När jag tränar kan jag springa bra när jag fokuserar på tekniken men blir jag ofokuserad eller trött så kommer hälisättningen och steglängden lika säkert som nubben på midsommarafton.
I vilket fall, mentalt, fysiskt, tekniskt, jag skiter nästan i vilket, när jag korsar mållinjen på lördag så är minutamning genomförd. Halvklassikern avklarad. Det kommer kännas riktigt bra och den känslan längtar jag redan efter!
Jag startar i Lidingöloppet 15k startled 4, klockan 10.10, med 44200 på bröstet och Inov8 på tassarna. Jag springer i mål klockan....
Heja mig!

Att njuta av sin "vanliga runda"

Ytterdörren smäller igen bakom mig och benen börjar röra på sig, trippandes över asfalten bort mot det närbelägna skogspartiet. Ännu en hektisk dag på jobbet och längtan efter att få andas frisk luft och känna marken dansa under mina fötter får med ens utlopp då den första lilla biten utgörs av en liten stig med mycket stenar och rötter. 180 steg i minuten har jag läst någonstans och förnimmelsen av detta passerar mina tankebanor innan stigen blir bredare och underlaget jämnare. Dagens runda ska bli en milrunda som jag löpt många gånger förut men som det var mycket längesedan jag sprang senast. Gissningsvis var det för knappt ett år sedan då jag och en löparkompis körde rundan med pannlampa sent en oktoberkväll. Jag miss att det var lerigt den gången. Det är det inte idag. Marken är hård och fast. De nya Inov8 skorna greppar fint i underlaget och jag försöker hålla frekvensen uppe. De senaste dagarna har jag både sett och läst en del om hållningen när man löper och försöker pröva det jag minns.
Efter ett par kilometer med löpning blandad av grusväg och en härligt liten skogsstig övergår rundan till ängsmark. Det är en gammal led, en naturstig, som följer en bäckravin. Löpningen blir mer kuperad då jag ömsom springer där nere och ömsom där uppe. Vid löpning uppe har jag vidderna på min vänstra sida. Det blåser över fälten och den friska höstvinden svalkar gott. Stigen som utgör leden är mer av typen ko-stig. En stig som korna trampat fram längs med höjdkanten. Ibland går den ner mot bäcken och ibland upp igen. Vid några ställen har jag lite svårt att finna rätt väg. Ett tydligt bevis för att det var alldeles för länge sedan den här rundan fick trötta ut mina ben. Under ett par kilometer längs med bäckravinen känns allt bra. Småskavankerna håller sig i schakt och benen pinnar på. Det är härligt med löpning! Leden passerar ett par vägar och en järnväg och vid varje passage tar jag mig igenom trånga, vinklade portar av den där typen som boskap inte tar sig igenom. Ängarna omgärdas också av elstängsel och detta har naturligtvis en anledning. Jag gillar inte kor, låt oss börja där. Jag är den där personen som gärna tar långa omvägar runt kohagar för att slippa konfronteras med dessa vilddjur. Men idag var det annorlunda, för visst sprang jag rätt som det var rätt in i en hage med massvis med kor. Men idag blev det annorlunda. Jag fortsatte bara springa, vek undan femtontalet meter, men fortsatte bara springa. Det var väl ett 30-tal djur och vid något tillfälle skrämda jag ett par av dem så att de löpte iväg. Efter ett par hundra meter hade jag passerat samtliga men för säkerhets skull slog jag en blick över axeln innan jag kunde smita in i skogen igen.
Med ängarna, och korna bakom mig, fortsatte jag att följa den lilla stigen genom ett skogsområde. Liten stig i stor skog, det är nog den allra bästa löpningen man kan få häromkring. Stigen snirklade sig fram och vid ett par ställen kunde jag fortfarande skymta bäckravinen. Efter nån kilometer når stigen ut på en grusväg, eller kanske snarare en sandväg, som används för att träna travhästar på. Här lämnar jag även naturstigen och resten av min runda är dessvärre av den mindre intressanta typen. Ett par tre kilometer av grusväg och asfalt får avsluta innan det är dags att låta benen vila en stund på farstukvisten och kroppen väntar på den svalkande duschen. Det blir ett par stretchövningar och lite styrka sedan öppnar jag ytterdörren åter och den hektiska jobbdagen och vardagsstressen är som bortblåst, vilket jag inte tackar höstvindarna för utan löpningen.

Startbeviset har kommit

Startbeviset för mitt deltagande i Lidingöloppet damp ner i lådan här om dagen. Den landade som en tydlig påminnelse om att loppet närmar sig. Det ska bli riktigt härligt att åka upp till tävlingen och delta i den här löparfesten. Planen är att åka upp under fredagen och sedan leta mig ut till målområdet bida, springa min runda och, efter att ha duschat och bytt om, glida runt lite på området och insupa atmosfären. Insupa, glädjen, spänningen och känslan av oövervinnerliga prestationer. Naturligtvis även följa huvudloppet en del och beundra de fantastiska löparna som utgör täten under en sådan här tillställning.
För egen del är jag fullkomligt lugn. 15 kilometer är visserligen längre, betydligt längre, än vad mina nuvarande löppass utgör, men samtidigt en sträcka jag sprungit otaliga gånger förut. Målet var från början uppsatt för att nå en viss tid, sedemera justerades målsättningen ner till att springa loppet utan smärtor. Även denna, tämligen måttfulla målsättning, räknar jag dock med att få överge. Smärtfritt går det inte. Inte än. På löppassen spänner det i hälsenorna, knorrar på hälbenet och smärtar i ett knä. Illa tänker du kanske. Men det tänker inte jag. Höfterna som hindrat mig från att löpa håller sig hyfsat i schakt och det är för mig en triumf i nuläget. De små krämpor som kvarstår kan jag springa med och delvis beror de säkert på min ambition om att springa i barfota skor och att lära mig springa på framfoten.
Det är också därför passen bara är mellan 4-7 kilometer, jag skyndar långsamt.
Men jag har faktiskt tävlat för första gången i år. Ställde mig på startlinjen vid årets Sprint DM i orientering. Banan mätte 2,5 km fågelvägen (knappt 3,5 löpvägen) och det var ett bra pass för min del. Det blev ett bra test för att löpa fort, löpa med kraft. Nåväl, så fort det nu kan gå med den kraft jag kan frambringa, men ändå. Nådde målet på 14.22 och hade då plockat 15 och de 16 kontrollerna utan problem. Fick nyttja femtontalet extra sekunder när jag lyckades läsa mellan 11-12 när jag bara hade stämplat vid 10. Så kan det vara. Får väl skylla på ringrostig orienteringsteknik. 14.22 räckte i alla fall till en fjärdeplats, 1.22 efter segraren. Det mest glädjande under den här tävlingen var att jag höll. Inga fler, nya, eller förvärrade skavanker. Kanon!
Dagens "slutligen"... Det här med skoval igen. Charlotte, löpcoachen avrådde från att springa Lidingö i barfotaskor och det kan jag nog också förstå att det skulle kunna klassas som oklokt. Men då jag inte ville falla tillbaka på att springa i mina löparskor så måste jag ju ha ett alternativ till. Något däremellan, mellan löparskon och barfotaskon. Så, just på Sprint DM, så var där en sportförsäljning som reade ut ett par Inov8 skor med lite mer sula, lite mer mönster, men ändå lätta och smidiga. Jag slog till direkt och sprang med dem i ovan nämnda lopp. Har tränat ytterligare en gång i dem och jag tror att det kommer bli kanonbra.
...och ikväll väntar ytterligare ett pass i "Lidingö-dojjorna", ska bli gött!

Mötet med de spanska hundarna

Vaknade klockan sex av att larmet tjöt och allt var kolsvart. Strömmen hade gått i hela kvarteret. Upp och försöka tysta ner det hela. Stuffade runt i mörkret tills mobiltelefonens ficklampssken gjorde inspektionen avsevärt lättare. Efter detta kunde jag inte somna om utan ägnade morgon timmarna åt att invänta ljuset.
Vid åttasnåret drog jag på mig träningskläderna och merreldojjorna. Tänkte att jag skulle prova det där med morgonpass för att slippa den varmaste tiden på dygnet. Planen var att testa en ny runda från huset. Istället för att springa ner till sköldpaddesjön, jo, faktiskt , en sjö med massvis med små sköldpaddor i, så skulle jag fortsätta uppför genom bebyggelsen och ta bron över motorvägen och ut i bergen. På kartan såg den tänkta rutten verkligen tilltalande ut med mestadels grusväg, men redan efter ett par hundra meter efter motorvägspassagen tog det stopp. Efter ett litet krön fanns en avspärrning över den lilla grusvägen och min bristfälliga spanska tilltrotts kunde jag utläsa att det var förbjudet att passera. Därifrån kunde jag emellertid se större delen av den tänkta turen. Landskapet utgjordes av böjande småkullar och jag skulle passera runt en liten dalgång för att komma ner längs en sluttning en bit bort. Men nu blev det alltså inget med det.
Vände istället på klacken och sprang ett stycke tillbaka vek av i en korsning för att snedda ner på en annan grusväg tillbaka mot en tunnel under motorvägen som jag passerat igenom vid tidigare pass. Det var en ganska brant utförslöpa och jag fick koncentrera mig på stegisättningen för att inte överbelasta hälarna. Men mitt i backen tog det stopp igen. Jag stod öga mot öga med en rejäl hund. Den var stor som en Labrador men betydligt kraftigare. Den stod femtontalet meter nedanför mig, och blängde. Runt halsen hade den ett halsband vilket för tillfället var mycket positivt, det som emellertid saknades var ett koppel och någon som höll i andra ändan. Jag började försiktigt backa upp för backen igen, men han bara ett par tre steg innan hunden tog ett par steg framåt och skällde ett par kraftfulla skall. Då började det genast skälla lite längre ner i backen också och ur en kurva kom ytterligare tre hundar i full fart. Eller, närmare två och en halv, kanske är rättare sagt. Den ena var likadan som den första hunden och den andra var en sån där smal, hög löparhund som löper i hundkapplöpningar, men den sista hunden var en liten rufsig pryl som också sprang och skällde så gott den kunde. Det var dock inte mycket till skall utan mer som voffande.
Så, fyra hundar, eller i alla fall tre och en halv, kommer löpandes mot mig här ute på en grusväg på den spanska landsbygden. Vad göra? Naturligtvis är svaret ingenting. Jag gjorde ingenting, släppte ner händerna och stod still. Hundarna bromsade in när de nådde fram till mig, nosade lite men skällde fortsatt en hel del. En av dem hoppade upp på mig bakifrån och gav mig en liten knuff. Jag var lugn men kände mig ganska rådlös. Provade att skälla lite på dem men utan effekt.
Så, äntligen långt ner i backen hörde jag någon vissla och ropa på hundarna. Nu skulle de väl ge sig av igen. De brydde sig tämligen måttligt men sprang ialla fall i väg en bit. Vände emellertid och sprang tillbaka mot mig igen, och så höll det på en liten stund. Till slut tyckte jag mig höra att den som ropade ropade "vamos", vilket jag också då började med och hytte åt hundarna att ge sig av mot sin ägare igen. Den här gången gick det bättre. Hundarna gav sig av neråt igen och jag vände och sprang uppåt. Tittade mig om i backen några gånger men svängde sedan tillbaka mot bron över motorvägen och tassade samma väg hem som jag hade sprungit ut på. Det blev ett lite kortare pass än planerat och kanske lite mer händelserikt än vad jag hade tänkt mig när jag beslöt mig för en morgonjogg före frukost efter den taskiga inledningen på dagen. Strömmen kom i alla fall tillbaka efter ett par timmar och nu är allt som vanligt igen. Jag sitter i soffan på verandan och skriver blogginlägg, frugan ligger i solen och läser och ungarna plaskar på i poolen. Vad var det jag kallade det... Livsnjutning...utan hundbett.

Hetta och skoval

Nej det är inte synd om mig. Inte alls faktiskt. Två veckors semestrande i Marbella med omnejd är inget annat är ren och skär livsnjutning. Det som däremot är mindre njutningsfullt, eller ska vi bara kalla det ovana, är att träna i den här värmen. Har lyckats skrapa ihop fyra tränings rundor nu och bara vid ett tillfälle har jag försökt anpassa träningstiden till dygnets lite svalare timmar. Det blir istället träningen som blir lite anpassad. Det blir lugnare löpning, inget som riktigt höjer pulsen, mer än i de motlut som ofrånkomligen ingår i löpturerna, såvida det inte är strandpromenaden som blir utvalt stråk för skosulsslitningen.
Det här med skorna är också en fråga i sig. Bortsett dagens runda har de senaste två löpturerna slitit på löparskornas sulor, men det går inte att förneka att jag får lite ont av att springa i dem. Idag var det åter dags för merreldojjorna och då går det hur fint som helst. Ska fortsätta att växla mellan skoparen men snart lutar det åt att jag springer Lidingö i barfotaskorna. Får väl testa hur det känns på stigarna där hemma också.
Innan nerresan hit till Marbella fick jag också kontakt med min Funbeatcoach för det sista loppet i minumaning, Charlotte. Jag beskrev mitt läge och min plan för loppet för henne och hon tyckte att det verkade klokt så när som på det där med att springa i minimalistiska skor. Det avrådde hon ifrån. ...och det är många som gör det. Ytterligare någon vecka tidigare pratade jag med en löp/fys tränare jag känner och han hade inte heller någon positiv syn på den typen av skor. Han hade visserligen ett par som han provat lite grann, men mest hade han dem för att gå i om dagarna.
Egentligen vet jag inte vad jag ska tro, låter och verkar helt osannolikt att det fungerar i längden, men vad finns det för val? Just nu verkar det fungera bäst så då får det bli så.
Förhoppningsvis blir det i alla fall två härliga njutningsfulla/ovana rundor till i bergen och hettan med merreldojjorna på fötterna innan det bär iväg hemåt till Sverige och hösten. ...och då blir det väl till att gnälla på regn och kyla, så, jag väljer att njuta här. Livsnjuta.

Trailrunning Marbella

Familjesemester i Marbella och vi har inkvarterat oss i fru Sundmarks gästvänliga kusin Maries hus. Ett stort hus, egen pool och vi kan även glida runt i en cab, som så påpassligt finns parkerad i garaget.  Ser ut som som det kan bli två härliga veckor här.
Till väsentligheterna.
(Bilder kommer senare...)
Imorse ställde vi uret på 0730. Siktet var inställt på "Januar" eller nått i den stilen. En bergstopp strax utanför Marbella. Det är klokt att springa ganska tidigt med tanke på värmen.
Snabb påklädning och nästan lika snabb frukost och därefter rullade bilen ut från garaget och mot motorvägen. Några kilometer senare svängde vi av mot Oijen och den mindre vägen började slingra sig upp längs med bergssidorna. Det är en storslagen natur här. Branta sluttningar, höga berg och djupa dalar. Vi passerar Oijen, en fantastisk vacker vit liten by som klamrat sig fast på en bergssida. Strax därefter svänger vi av på en än mindre väg som slingrar sig än mer och som tar oss in i naturreservatet där dagens pass ska avlöpas. Vägen är riktigt smal och jag hinner tänka "bara vi inte möter en lastbil eller nått, så ska det här säkert gå bra" då plötsligt en sopbil svänger fram ur nästa mötande kurva. Jag svänger åt sidan och stannar medan den får klämma sig förbi. Det funkar. Vägen tar oss fem kilometer upp i reservatet och slutar vid en parkeringsplats, och det är där vårt pass börjar. Efter några korta förberedelser, av med glasögonen, på med vätskebältet, och vänta in min medlöperskas nödgade toastopp så trampar vi på. Första kilometern går på en ganska bred grusväg, först genom storskog och sedan genom en olivodling. Det är ganska flack och behaglig löpning, om än mest uppför. Vi ser toppen som vi ska nå upp till och ju närmare vi kommer desto brantare tre sig bergssidan. Vi kan se stigen som sicksackar sig upp till toppen. Ser verkligen utmanande och spännande ut. Vi  lämnar grusvägen och åtnjuter en vältrampad stig istället. Det börjar luta på betänkligt och ju brantare det blir desto knöggligare blir underlaget. Min medlöperska väljer allt som oftast att gå medan jag försöker springa där det går. Vi tar många korta pauser på vägen upp. Njuter av utsikter, dricker lite, tar några bilder. Efter en knapp timme har vi nått hela vägen upp. Vädret är med oss löpare den här dagen. En molnfront håller solen och värmen i schakt och en lätt vind ger oss bra svalka. På toppen är utsikten bedårande. Inåt landet ser vi massvis med berg, toppar, grymma dalar och mycket varierande växtlighet. Åt motsatt håll breder det stora blå Medelhavet ut sig och vi kan också beskåda hela Marbella. På toppen finns ett rejält monument också. Det är ett svart järnkors och bredvid sitter en sten-Madonna in burad innanför ett stålgaller. Vi tar lite ståtliga bilder och samlar ihop våra saker för att fortsätta neråt på andra sidan toppen. Vi får leta lite innan vi finner stigen ner. Det är lika brant ner här som där vi kom upp. Försiktigt trippar vi neråt. Ett steg i taget, en serpentin åt gången. Efter en stund flackar det ut och vi kan börja springa mer avslappnat igen. Terrängen övergår till mer storskog igen efter att i området kringtoppen varit mest berg, grus och buskar. Stigen är växelvis stenig, sandig och vältrampad jord. Vi springer ner i en stor dalgång mellan det berg vi bestigit och det bredvid. Längre ner övergår stigen mer och mer till en skogsbilväg av vältrampad jord. Skogen består av höga tallar. Till slut når vi ner till olivodlingen igen och stigen tar oss upp några höjdmeter mellan olivträden, innan vi når fram til grusvägen igen. Den sista kilometern är samma som den första och vi når parkeringen igen efter knappt en och en halv timmes fantastisk löparupplevelse. Jag är ju lite sålt på boken born to run och kan inte låta bli att låta tankarna vandra iväg till Kopparkanjonen. Kanske är dagens löppass det närmaste den löpningen och den upplevelsen jag nånsin kommer. I vilket fall är jag helnöjd när jag styr bilen nerför de slingriga bergväggarna och slutligen landar i den svalkande poolen där ungarna just fått luft i den nyinköpta badleksaken. Klockan är bara strax efter 11 och vi har hela resten av dagen framför oss.

AXA Fjällmaraton 2014

Nä. Med en dryg timma tills anmälan till AXA Fjällmaraton 2014 öppnar har beslutet tagits. Det blir ett nä. Känslan av att det vore roligt att springa igen har pyrt inom mig sedan dagen D i Vålådalen för en dryg vecka sedan. Var på plats för att semestra och coacha ett par kompisar vid årets upplaga. Såg dem starta och såg dem komma i mål. Kände spänningen och nervositet inför starten och såg tröttheten blandas med sprudlande glädje efter målgång. Det är ett fantastiskt lopp. Det är det. Att ta sig i mål är en stor prestation. 43 km och 1800 höjdmeter är ingen lek, betänk även underlaget.
Men utmaningen... utmaningar lockar. Kan bara benen och kroppen känna som jag och samarbeta under det mörka halvåret så blir det ljusa så mycket ljusare.
Men alltså... nä. Nä till AXA. Till nästa sommar är siktet inställt på nya löparäventyr, nya utmaningar. Uppmärksamheten har riktats åt ett lopp runt Kebnekaisemassivet, Keb artic run. 42 km, 1200 höjdmeter. Det lockar och kittlar, men kräver samtidigt lite mer bestyr för att få till. AXA är relativt enkelt att delta i (om man lyckas anmäla sig). Ska man till Keb så är det längre, mer otillgängligt och tar således lite mer tid i anspråk. Tänker låta tanken kittla ett tag till medan kroppen vänjer sig vid löpning igen. Tänker bevaka anmälan så det inte blir fullt. Tänker... att om allt faller på plats kanske det är mitt löparäventyr för nästa sommar.

Löparglädje i Valle

En vanlig torsdagskväll, en kväll som igår.
Efter att ha snörat på mig "vägvantarna" (läs om Merrel road gloves i tidigare inlägg...) och fått med frugan på tåget styrdes familjebilen till det närmaste löp-paradiset vi har i nejden. Valle. Vi parkerade bilen vid Öglunda kyrka och sedan bar det av. Första kilometern är tuff. Uppför hela vägen. Men oj vad vacker. I Jättadalen går den lilla stigen först längs med en liten bäck nere i en djup bergsklyfta för att sedan leta sig upp längs med klippkanten och ända upp till toppen av Billingens bergssida. Där blir bäcken ett vattenfall och utsikten bedårande. Vi tar en liten paus för att njuta av utsikten innan det bär iväg igen. Kilometrarna som följer går på härlig skogsstig, växelvis lite trixigt men emellanåt finns det också möjlighet att sträcka ut lite mer. Mina ben trummar på och genom skosulorna känner jag varje ojämnhet, varje rot, varje sten. Jag har bra grepp och hög frekvens. Vänder om ett par gånger för att möta mitt löparsällskap. Hon säger sig ha en tung dag men jag behöver inte springa många meter innan hon dyker upp bland grenarna.
Snart bär det av nedför berget igen. Stigen övergår till ett gammalt traktorspår. Det är vältrampat och ser mer ut som en tvåfilig löpstig. Vid något tillfälle kommer jag på mig själv att bara njuta. Omgivningarna är trolska och när jag passerar genom ett skogsområde där leden övergått till stig igen påminns jag om vandringen i Tiveden förra sommaren. Det är lika vackert här. Lika härligt.
Vi fortsätter längs med sluttningen och passerar genom vildvuxna ängsmarker där en flock hästar släpps lösa i ett stort område. De bryr sig inte om oss och vi trampar vidare. Stigen är liten nu. Sommarens växlighet har letat sig över den trampade stigen och för varje steg smeker gräs och blomster benen. Det är frihet. Passerar en liten porlande bäck, där får vi springa några meter på spänger innan jorden åter möter skosulan. Några hundra meter innan löprundan avslutas når vi ut på en liten grusväg, den tar oss de sista höjdmetrarna ner mot kyrkan och vår parkerade bil. Lite vatten, lite stretch följs av hemresa.
Fem-sex kilometer av löparglädje hoppade också ner i bagaget och följde med mig hem. En vanlig torsdagskväll, en kväll som igår.

Hitta till Valle, ta löpningen till naturen?
Ledkarta för Valle
Under våren 2013 var vi ett gäng som sprang/cyklade lite olika rundor i Valleområdet under det som kallades Valle trail tour. Nedan finner du de turerna.
Förslag på löprundor

God tur!

Barfotalöpning

Tillbaka på Oblog. Senaste inlägget i April. Augusti nu och mycket har hänt. Som deltagare i Minutmaning och Halvklassikern har jag bloggat en del under den här perioden på Funbeat. Bl a finns racereport från både Vättern och Vansbro där, om det kan locka till läsning :-).
Min Funbeatblog

Tänkte att jag skulle ge en update kring skadeläget. Det enda lopp som kvarstår i min halvklassiker är ju Lidingö 15k och då behöver man ju kunna springa lite. Och det kan jag!!!
Efter att ha varit skadad sedan oktober i fjol och kört diverse rehabprogram och besök hos kiropraktik och sjukgymnastik så känns det som det lättar nu. Jag kan springa igen. Inte snabbt. Inte så länge. Men det går!

Merrell road glove 2. Kan det vara rätt?

Vet inte om det är klokt, eller om det håller i längden, men jag har ställt undan mina löparskor och införskaffat sk "barfotaskor". 4mm sula, 0 mm drop. Osannolikt att det kan vara bra? Möjligen, men än så länge funkar det fint.

Så, just idag är jag stark... Äh, hyfsat hel och tämligen frisk iallafall. Har tränat och "rört mig" ganska mycket under den senaste månaden och planen är att fortsätta i den andan. Med sex veckor kvar till Lidingö är det främst kontinuitet som gäller. Kontinuitet och variation. Har också varit duktig med rehaben och ser inte någon anledning att sluta upp med den. Sätter inga mål för genomförandet på Lidingö utan nöjer mig med om jag klarar av att springa loppet smärtfri. Det hade suttit som en smäck!

Sex veckors träning kanske kan tyckas vara en begränsad och till det ska då läggas att familjen jag lever i har en stundande tvåveckorsvistelse i Spanien planerad, vilket jag alltså är inkluderad i. Ska bli härligt om än varmt. Hoppas innerligt att det ska funka med att träna en del och att jag kommer hem starkare än jag åkte.

Apropå styrka... jag är för vek. Mer styrketräning skulle göra mig, min kropp, och mina skavanker gott. (punkt)

Tennisbollen, höftens bästa vän?

Under veckan som gått har jag varit iförd träningskläder och löparskor/orienteringsskor vid inte mindre än fem tillfällen! Tre riktiga löppass, om än korta, och två "pass" med ungarna. Är jag hel och frisk nu då? Nej, inte på långa vägar. Vid samtliga tillfällen känns det rätt kasst, framförallt i höften, men även lite ont här och där. Till viss mån kan säkert "otränad" tillskrivas symptomen så därför känns det rätt ok ändå. Så när som på höften. Den oroar ordentligt.
Efter passet igår, eller egentligen under passet igår, kom jag emellertid på en ny idé. Eller ny, nä, en gammal idé som jag inte provat för höften. Att sitta på en tennisboll. Jag körde det vid något tillfälle för hundra år sedan eller så, kommer inte ens ihåg vad det var som strulade då, eller om tennisbollsmetoden funkade. Men nu griper jag efter alla halmstrån som finns, eftersom tiden börjar rinna ut, om det ska bli nått AXA. Så, väl tillbaka efter den 6,5 km långa (!) löpturen rotade jag fram ett par tennisbollar ur förrådet och körde igång. Det hela går alltså ut på att men egentyngd "punktmasserar" de ömmande zonerna. Ser nog rätt märkligt ut och det var stundtals rätt så smärtsamt. Resultatet då? Man ska ju inte ropa "hej", det har jag lärt mig vid det här laget, men det kändes som det gjorde mer nytta än skada så jag tänker fortsätta och se om det kan ge någon effekt på sikt. Drömmen är ju att kunna springa problemfri igen, så kan tennisbollar hjälpa till på vägen är de välkomna in i mitt liv.

Men varför sprang jag så mycket (många gånger) förra veckan? Jag får väl säga som det är, det lindrar mitt dåliga samvete för att jag inte cyklat. Alls.

Avslutar med ett par beslut.
Jag ska springa liten orienteringstävling på onsdag kväll (mest för kul)
Jag ska inte springa stor orienteringstävling på lördag/söndag
Jag kommer inte springa "spring för livet" den 1 maj
Jag kommer inte medverka på 10MILA den 4-5 maj
Jag kommer cykla HalvVättern den 9 juni (15 mil Racer)
Jag kommer "bada" Halvsimmet i Vansbro den 5 juli (1,5 km)

...och några obeslut
Jag funderar på att cykla Billingeracet den 11 maj (3,5/7 mil MTB)
Jag funderar på att cykla Cyclassic på Kinekulle den 25 maj (7 mil Racer)
Jag funderar på att cykla Tranrikesrundan den 2 juni (10 mil Racer)
Jag funderar på att cykla Oxtrampen på Kinnekulle den 6 juni (7 mil Racer)

Jag funderar också på att köra ett nytt Trailrunning äventyr ala Pilgrymmen/Vårgrymmen i maj fast lite nerskalat och med fokus på vackra Valle och lite kortare löpalternativ, typ mellan 8-18 km. Se exempelvis Vårgrymmen om du vill veta mer om vad det handlar om. Valle Trailtour 13....?

Domen i Aktivitus-målet har fallit

Domen har fallit. Lika hårt som förväntat. Jag är en motionär. Inget annat. Någon riktig cyklist är jag heller inte. Dessutom verkar pannbenet flagnat något även om sluttampen på testningen visade annat.
Det var igår morse jag styrde, den sedan förra helgen nytvättade men nu mer åter nedlortade, Mondeon mot Göteborg och Aktivitus testcenter. Genom min medverkan i minutmaning.se blev jag erbjuden att låta testa min kondition och cykelförmåga, vilket naturligtvis var svårt att avstå.

Väl instegandes på kliniken träffade jag Patrik som skulle göra testningen. Han berättade att tre test skulle klaras av. Först ett mjölksyratest, sedan ett max test gällande syreupptagningsförmåga och till sist ett spurttest. Spännande. Jag har ju gjort sådana här tester innan och vet att de är svinjobbiga och att man behöver ladda med sitt tjockaste och mest stabila pannben för att det ska funka. Tyckte att jag hade peppat mig själv väl inför vad som komma skulle och försökte peppa mig ytterligare när testningen drog igång.
Efter att Patrik joxat lite med cykelinställningarna trampade jag igång. Först uppvärmning sedan stegvis ökande belastning och provtagning i fingret. Jag trampade på. 3 minuter, stick i fingret, 3 minuter till, nytt stick i fingret. Efter 15 min var det klart, då hade mjölksyran stigit rejält.

Efter lite lågintensivt trampande påbörjades nästa test. 5-8 minuters trampande, med kadens 100, ökande belastning. Andningsmask på, och sedan... trampa. Trampa. Trampa. Trampa. Till en början går det ju fint, naturligtvis. Sedan börjar det ta emot. Emot allt mer. Trötta muskler skriker "Stopp, stopp, stanna". Hjärnan skriker "Jag ger mig aldrig", "jag ger mig aldrig!", "ALDRIG"... jo, nu... Jag gav upp. Jävla pannben. Visserligen var jag riktigt, riktigt stum och trött men, aldrig... jag tycker nog att jag sålde mig lite billigt. I efterhand visade kurvan att jag hade fortsatt ökad kapacitet så vad den skulle sluta på fick jag inte veta. Nu kommer en svordom till. Jäkla vekling... Men, Patrik förklarade att det ofta är så när man inte är van vid att cykla. Benen tar slut före peaken. Jag var helt enkelt för dålig på att cykla. Vilken tröst va!
Men det var ju inte slut med det. Ett test kvar och så här i efterhand har jag förstått att vi sparat det bästa till sist. Jag fick byta cykel och börja trampa på en annat. Noterade en mjukare sadel vilket var skönt för rumpan. Det här testet skulle bara vara i 30 sekunder och gick ut på att jag skulle trampa så fort jag kunde hela tiden. 30 sekunder, liksom... hur svårt kan det vara? En intervall, typ. I vilket fall taggade jag till inför uppgiften och lyckades peta upp kadensen i 165, vilket jag kände mig mycket nöjd med. Om det är snabbt eller inte, har jag ingen aning om, men för min del var det så fort jag kunde. Genomförandet av testet går till som följer. Jag trampar så fort jag kan och när jag har nått över 160 läggs vikter/motstånd på. Uppgiften är då att bibehålla takten så bra det bara går under ynka/oändliga 30 sekunder.

Easypeasie...Not. Det går väldigt bra första 10 sekunderna, sedan tar det explosiva muskelglykogenet slut (de som kan mer om fyslära kan förklara det bättre). I vilket fall så tar det inte många sekunder efter det innan musklerna är sprängfyllda med mjölksyra. Patrik skriker "15 kvar". Skojar han? Varje sekund känns som en evighet. "10 kvar". Vad faan. Takten bedarrar, känns som om jag knappt får runt tramporna. "5", ropar Patrik "Kämpa nu". Jag gör mitt yttersta för att få runt eländet. Ställer mig upp och hittar lite kraft. "2". Två kvar, jag kommer överleva. Tar i de sista tunga varven och testet är över. Klickar ur skorna och drösar ner på golvet. Kippar efter andan. Pulsen rusar fortfarande. Det var riktigt jobbigt. Riktigt, riktigt jobbigt. EN  tuff intervall...

Jag känner mig både lite nöjd för att jag verkligen tog i allt jag hade, men samtidigt lite mesig som pustar ut liggandes på golvet efter en (1) intervall. Nog väl tuff intervall och med ett par tuffa tester dessförinnan men ändå. Återfår andningen och ställer mig upp. Känner mig lite yr och lite illa mående. Patrik frågar hur det känns, men jag säger att det är ok. Tar mig ut i omklädningsrummet, Patrik gav mig 15 minuter att duscha och byta om på för att sedan komma tillbaka för en genomgång av siffrorna. Väl i omklädningsrummet blir jag sittande på bänken, illamåendet tilltar och jag lägger mig på golvet med benen på bänken. De 10 första minuterna av de 15 jag fick ägnar jag åt just detta. När jag ligger där fascineras jag av förmågan att ta ut sig. Jag tänker också att jag inte ska göra det här mer. Varför ska jag, en vanlig motionär, ta i så där mycket. Annat var det när man satsade på idrotten, då var det liksom befogat, men nu...? Ja, varför?
Efter en stund kommer livet tillbaka, inte kraften, men sinnet. Jag kravlar upp på bänken, duschar och byter om och återvänder sedan till Patrik. Någon minut sen.
"Hur känns det" frågar han. Jag erkänner att det faktiskt tog lite. Inte att jag låg utslagen på golvet, men att det var tufft.

Sedan går vi igenom testresultaten. Wooohoooo! eller?
Nu följer lite fakta...


Resultat
VO2MAX: 45,0 ml/kg/min (God)
3,51 l/min

Testvärdet för MaxVO2 blev 45, så det är alltså mitt maxvärde (på cykel - taskig teknik och - mental vekhet), Talet placerar mig i alla fall över medel och i zonen för god. Senast jag testade tror jag att värdet pekade på 48-49, vilket gör det här till en klar försämring.


Pulströsklar
Maximal puls på VO2Maxtest: 182 bpm
Anaerobisk tröskel: 161 bpm (2,69w/kg, 210W)
Aerobisk tröskel: 141 bpm (FatMax)
Nedre gräns för aerobisk zon: 125 bpm
Lite lägre värden även här faktiskt, tror att jag fick fram att min aerobiska tröskel vid löpning ligger på, korrigerar till låg på, 145, senast jag räknade på det. Dock lite impad över maxpulsen. 182!

Spurttestet...
Ja när det gäller det där så berättade jag för Patrik att jag överhuvudtaget inte har för avsikt att någonsin spurta på en cykel. Dock tyckte han att mina ingångsvärden var hyffsat motionärsmässiga och i nivå med andra han testar, men däremot hade jag ett powerdrop på 62% under de 30 sekunderna testet pågick. "Högt", sa Patrik, vilket dessvärre inte var bra i sammanhanget. Under 50% klarar sig tydligen de flesta som cyklat lite innan. "Nybörjare", sa jag... :-)
Jag hade en power peak på 964 w, motsvarande 12,3 w/kg, vilket inföll 2,2 sekunder in i testet, därefter ett hyffsat konstant powerdrop...until the bitter end. Men när det gick som långsammast på slutet och det kändes som att tramporna inte gick runt snurrade det ändå över 70. Inte illa :-).

Nu väntas ett träningsprogram för cykling inom en par veckor och sedan 6-7 veckors cykelfokus. Jag har fått låna en racer och jag håller på att få i ordning på MTB:n igen.
...och visst, det hade varit kul att göra om testet om drygt två månader, för att se om cyklandet gett resultat.

Det jag kan sammanfatta Göteborgstrippen med är att:
Jag är motionär, alla tankar på något annat är befängt.
Jag är orienterare/löpare, alla tankar på något annat är befängt.
Jag är i sämre kondition än på länge, alla tankar på något annat är...ständigt återkommande

Men, man är väl inte sämre än att man kan ändra sig... Nu SKA det vara cykel som gäller. Cykel och cykel och cy... lite tjuvpass med löpning i skog (!), fortsatt rehab, kompletterat med ett eller annat pass, plaskandes i bassängen. He, he, he... mig lurar jag inte så lätt!
Skomakare, bliv vid din läst!

Halvfull i träningssinnet, eller?

Det är idag 123 dagar kvar till AXA. 123 dagar. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Jag vet faktiskt inte. Vissa dagar är det helt klart halvfullt. Planer om min comeback i löparskorna smids och träningsläger och andra roliga träningsäventyr förbereds. Det finns fortfarande en gnutta hopp kvar om att det ska kunna gå att träna gubben i form för att springa 43 km fjällmaraton den 10 augusti. Om 123 dagar.
Andra dagar känns glaset definitivt halvtomt. Man vill bara kräkas på all skit som inte fungerar. Framförallt på höften. Just nu funderar jag över om jag skulle göra en frest. Ett riktigt test för att se om höften kan hålla. Tankarna går åt att lägga in två löppass per vecka, ett snabbt och ett långsamt, för att se hur höften reagerar på, säg, 3-4 veckor. Sannolikt är det en ganska dålig idé, men vad ska jag hitta på annars? Det är ju springa jag ska klara av, då är det väl det jag ska öva...

Senaste tiden har det varit, minst sagt, dåligt med träning överlag. Jag har till och med haft svårt att sköta mina rehabpass. Förmodligen beror det på att jag börjar misströsta kring om de ger önskad effekt. Rehaben har pågått i fyra månader och det borde ha gjort någon (större) skillnad.

Imorgon ska jag testa det här med att cykla. På riktigt. Jag ska till Activus i Göteborg på cykeltestning. Det är genom mitt deltagande i Minutmaning.se som jag får möjlighet att göra testerna. Vet inte riktigt vad som väntar men det blir säkert bra, nyttigt och jobbigt. Kanske kan det ge en gnista som sätter fyr på cykelintresset i den här löparsjälen. Spännande i vilket fall! Ska bli kul!
Till min nästkommande utmaning, HalvVättern, är det 61 dagar kvar. Två månader, ganska precis, 9 juni är det dags att trampa 15 mil. Så, om det skiter sig rejält med löpningen, kommer jag få goda chanser att ändå trötta ut mig på cykelsadeln framöver.

En snigel på höften

Jag misstänker att jag har fått en snigel på höften. Ni minns väl reklamen som Radiotjänst gjorde för att få fler att betala sin TV-licens. De som inte gjorde det fick något så otäckt som en snigel på ögat. Det är i alla fall så jag minns det.

Nu är frågan. Är det så att de som missköter sitt träningsupplägg över tid kan straffas med en snigel på höften? En elak ondsint snigel som sätter sig där och värker. Värker och vägrar att flytta på sig... Kan det vara så?

Jag ska inte påstå att jag har det dåligt just nu. Det mesta är egentligen väldigt bra. Det är bara den där höften som inte riktigt vill lira i samma lag som övriga jag. Vilket gör mig...hmmm...deppig.

Det är som om jag drabbas av träningsdepression när jag inte kan springa. Egentligen är det inget fel på motivationen, jag vill gärna träna, gärna fullt ut, gärna hårt, gärna länge, gärna allt. Men när jag sitter på testcykeln på badhusgymmet, eller kör styrka/rehab, blir jag inte glad, jag blir deppig. Jag vill ju inte vara där, jag vill inte vara hänvisad till viss typ av aktivitet. Vara begränsad. Jag vill vara frisk, hel och fri! Jag vill vara fri att springa/simma/cykla/"gymma" eller göra vad som faller mig in. Det är begränsningen i sig som stör.

Paniken och deppandet hänger sannolikt ihop med att orienteringssäsongen börjar i och med helgen. Mina förhoppningar om att delta är lika med noll. I princip har jag redan gett upp hela vårsäsongen. Det känns hopplöst tungt och tråkigt. I de mörkaste av stunder har jag även redan slopat AXA i augusti. Träningsdepression var ordet.

Men allt är ju inte svart. Jag rör på mig. Jag kör min rehab. Kanske inte i den omfattning som vore önskvärt, men jag har inte helt fastnat i soffan i alla fall.

Jag har också, någonstans, en tanke om framtiden för Minutmaning. Nästa race är Halvvättern och för detta behöver jag cykla en hel del. Det är ju inte riktigt min gren, om man så säger... Men jag har gjort en del förberedelser. Jag har lagat min cykel så att den nu är far-klar (kul om man vet vad FaR är...). Jag har också skaffat nya cykelskor eftersom de gamla faller isär, och dessutom skaffat nya cykelbrallor. De gamla cykelbrallorna var dåligt vadderade, de nya har rikligt med fluff. Min äldsta dotter konstaterade att byxorna hade inbyggd sadel...:-).

Och som om inte det vore nog. Genom minutmaning har jag också fått möjlighet att åka ner till Göteborg för att göra en del tester på cykel och få ett nytt träningsprogram. 10 april är inbokat, två månader före Vättern.

Så i all depp kring avsaknaden av orientering och löpträning så finns det i alla fall ljusglimtar kring den alternativa träningen, och som jag sa, allt annat är upp! Det är bara den där slemmiga snigel-jäveln...

The last episode...

Är det möjligen den sista delen i den, i och för sig korta, men ändå ganska rafflande följetongen kring ungarnas idrottslektioner i skolan.
Efter mitt "utspel" förra veckan var det igår dags för min äldsta dotter att ha gympa i skolan igen. Naturligtvis var jag mycket nyfiken på om det blev någon lektion den här veckan och ställde därför frågan så fort hon klev innanför dörren därhemma.
...och hör nu!
Jo, de hade haft idrottslektionen! Kanske inte så sensationellt kan tyckas, men ta då i beaktning att idrottsläraren inte hade varit där utan det istället var en av personalen från fritids som hade fått rycka in och köra idrottslektionen. Lysande! Briljant! Härligt!
Jag är så nöjd. Ett enkelt,sakligt och tydligt mail kan uppenbarligen ge effekter relativt omgående!
Bra och tack!

Replik från rektor och kommun

Måste i alla fall konstatera att de var väldigt snabba till respons. Man kan ju grunna på varför. Trampade jag på en öm tå? Nåväl. Nedan kommer ett svar från förvaltningschefen på Barn- och Utbildningsnämnden och sedan mitt svar igen till henne. Detta följt av ett svar från skolans rektor som jag också svarade. Där tog jag i lite på slutet. För, varför liksom nöja sig med lägsta nivån? Jag fattar det inte...

Hej

Tack för ditt mail. Frågorna i mailet var flera.

Jag svarar jag på frågan angående nämndens syn kring fysisk aktivitet i skolan.

Frågan kring vikten av fysisk aktivitet i skolan har lyfts i nämnden i form av svar på inkommen motion. Nämndens svar på motionen hänvisar till gällande styrdokument där rörelse och fysisk aktivitet utgör en viktig del för elevernas förmåga till inlärning. Idrottslektionerna bör och ska inte vara det enda tillfället till fysiskt aktivitet och rörelse under en skoldag/vecka. I våra styrdokument står det att skolan ska sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen. Nämnden ser frågan som viktig och att fysisk aktivitet har en betydelsefull del i hela skolans verksamhet.

Mvh Ulla-Stina Millton

Förvaltningschef

Hej!

Tack för din snabba respons. 

Svaret jag fick var ungefär som jag väntade mig och för att vara helt ärlig: Vad som står i styrdokumenten, spelar i sammanhanget en liten roll och speglar definitivt inte den verklighet vi upplever.

Jag vill gärna se en fortsatt diskussion kring hur det ser ut i skolan, i verkligheten. Definitivt framför en diskussion om vad som står skrivet om hur det ska vara.

Hur ska Skaras skolor , och Barn- och Utbildningsnämnden, kunna säkerställa att eleverna får den fysiska aktivitet man säger sig vilja ge dem? Hur? Vilka åtgärder kan man genomföra? Finns den önskan hos Barn och utbildningsnämnden? Och finns den viljan hos skolan?

För närvarande fungerar det bristfälligt.

Sedan var det ju den där sista funderingen också… Vad gör eleverna på den lektionstid de skulle haft idrott när idrotten är inställd? Vad blir det av den tiden? Vem har hand om eleverna då och vad gör de istället för att röra på sig lite?

Ser fram emot en fortsatt dialog.

Med vänliga hälsningar

Magnus Sundmark

Hej Magnus!

Tack för ditt mejl. På Källeskolan, liksom på övriga skolor i Skara kommun, försöker vi att lösa kortare frånvaro inom vår organisation. Vid planerade längre ledigheter försöker vi däremot få tag i vikarie, vilket dessvärre kan vara lite knivigt. Då idrottsläraren är borta kortare tid är det ordinarie klasslärare som oftast går in och tar sin klass. Min uppfattning är att de brukar göra sitt bästa för att kunna genomföra den vanliga lektionen, en enklare idrottslektion eller åtminstone någon form av lekar utomhus, just för att eleverna ska få röra på sig. Ibland kan det också vara så att läraren har fortsatt arbetet i något annat ämne istället för idrott. Jag vet att idrotten inte varit inställd på grund av sjuk eller vabbande lärare i så många veckor som du beskriver, men det kan självklart ha varit annat som infallit just de tider då ditt/dina barn haft idrott och det är beklagligt.

När det gäller tid i ämnet idrott så håller vi oss till den timplan som finns. Vi har pratat igenom i personalgruppen hur vi ger våra elever möjlighet till rörelse inte bara under idrottslektionerna, utan dagligen. För det första försöker vi vara noga med att alla elever är ute under rasterna. Dessutom försöker vi sträva mot att förlägga en större del av undervisningen utomhus, så att rörelse (dock inte träning i egentlig mening) blir en naturlig del av skoldagen.

Jag tar självklart dina synpunkter på största allvar, och kommer att diskutera igenom situationen med personalen inom det snaraste. Jag håller med dig om att det är fullt möjligt att våra ordinarie lärare håller i en idrottslektion då och då när det behövs. Jag ska också prata med lärarna om att klasserna ibland måste byta tider med varandra om det är mycket tid som går bort för någon klass och jag kommer återigen att påminna pedagogerna om vinsterna med att vara ute och röra på sig i det dagliga arbetet.

Mvh

Anna Helgesson

rektor Källeskolan

Skara kommun

Direktnummer 0511 322 64 

e-post: anna.helgesson@skara.se

Hej!

Då får jag tacka för ytterligare ett svar. Denna gången mer fylligt och verksamhetsnära. Tack Anna. Den bild du beskriver i det första stycket är emellertid en som, enligt min och troligen flera andra föräldrar till ungarnas klasskompisar, rimmar dåligt med den verklighet vi upplever. Det har varit allt för ofta som just idrottslektionerna fått ställas in och av naturliga skäl är det omöjligt för mig att veta varför.

Men, det har till och med förekommit att en av ungarna kommit hem och berättat att det inte blev någon idrott för att läraren var på utbildning och då undrar man ju hur det är planerat.

Glädjande ändå att läsa att du tänker försöka förbättra situationen. Jag hoppas verkligen att du/ni kan se till att få det att fungera som du beskriver, så är det inte idag. Det vi vill se är inte en skriven plan, text i ett mail eller ett styrdokument hos barn- och utbildningsnämnden som beskriver önskvärt läge. Det vi vill se är faktiska idrottslektioner i Källeskolans gymnastiksal och närområde.

Om man ska ta frågan i ett större perspektiv tycker inte jag (min åsikt) att man ska nöja sig med att försöka ”hålla sig till den timplan som finns”, då det finns påfallande mycket forskning som pekar på att det är för lite och att det finns möjlighet för vilken kommun som helst att tillåta utökade möjligheter till fysisk aktivitet. När jag la ut mitt tidigare inskickade mail på min blogg fick jag snabb respons om färsk forskning som visade att daglig skolgymnasik ger starkare skelett, vilket är bra i många avseenden, och något barnen kommer ha glädje av i hela livet. Precis som multiplikationstabellerna…

http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/skolgymnastikvarjedagpaverkarskelettet.5.1cc6f8d913d61ecf8cc78.html

Möjligheten att planera för både två och tre tillfällen för fysisk aktivitet under skoltid finns och beläggen för dess fördelar är påtaliga, så varför inte agera? Varför inte höja ribban och säga att i Skara tycker vi att det här är viktigt. Det är viktigt med fysisk aktivitet. Det är viktigt för hälsan, både på kort och lång sikt, och, inte minst, så är det positivt för studieresultaten. Ta ställning och gör skillnad, Skara som stad måste ju profilera sig på något sätt för att vara en attraktivare stad att låta sina barn växa upp i.

Med vänliga hälsningar

Magnus Sundmark

Inställda idrottslektioner

Idag skickade jag ett mail till rektorn på ungarnas skola och till förvaltningschefen på Barn-och utbildning i Skara.

"Hej! 

Jag har två döttrar som går på Källeskolan. Tillsammans med flera av deras klasskamraters föräldrar har vi reagerat på att deras gymnastiklektioner allt som oftast ställs in. 
  
För min minsta dotter handlade det om över en månad utan idrottslektioner under en period i höstas och även om det var en extraordinär tid så händer det vid tid till annan att de kommer hem med oanvända gympakläder. 
  
Frågan är… varför ersätts inte gymnastikläraren vid VAB eller sjukdom. Varför kan inte någon annan personal på skolan hålla enklare idrottslektioner.   
  
Barnen behöver röra på sig. Inte för att de skulle vara överdrivet rastlösa, utan för att de behöver träna sin kropp, utveckla sina fysiska färdigheter. Precis lika mycket som de behöver utveckla sina teoretiska kunskaper. Troligen känner även skolvärlden i Skara om att flertalet undersökningar visar att skolresultaten i teoretiska ämnen förbättras med ökad fysik aktivitet. Mest kända exemplet är väl Bunkefloprojketet, http://www.bunkeflomodellen.com/bunke_project.aspx, vilket det också går att läsa om på Lärarnas nyheter, http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/04/11/idrott-ger-battre-skolresultat 
  
Möjligen kan det tyckas att det här handlar om en missad gympalektion här eller där, men så upplevs det inte från föräldraperspektivet. För de elever som idrottslektionerna är den enda aktivitet de utför är det ytterst väsentligt. Två missade gympalektioner och ett påsklov på det, och eleven har inte rört på sig på över en månad. 
  
För egen del, som aktiv inom idrottsrörelsen, anser jag egentligen att ett gymnastiktillfälle per vecka är en skymf mot den uppväxande generationen, men eftersom det finns många fritidsaktiviter att välja mellan så ser jag till att mina barn ändå får sin beskärda del av fysisk aktivitet. Mitt mail handlar således egentligen inte i första hand om dem, utan om hur, i det här fallet, Källeskolan och, för den delen, Barn- och utbildningsnämnden i Skara, resonerar kring vikten av fysisk aktivitet? 
Resoneras det kring t ex om den fysisk aktivitet som medel för förbättrade studieresultat? 
  
En sista fundering också… Vad gör eleverna på den lektionstid de skulle haft idrott när idrotten är inställd? 
  
Med vänliga hälsningar 
Magnus Sundmark 
0725-447736 "

Återstår att se om det ger någon respons...

Om min HalvVasa

Den första delen av minutmaning är nu genomförd. HalvVasan klämdes i tisdags och jag klarade Jörgen Brinks rekordtid på 3:38:41 då jag tog mig till Mora på 3:34:43. På minutmaning/funbeat-bloggen har jag skrivit en racereport. Här tänkte jag nu dela med mig av lite andra erfarenheter och upplevelser i samband med mitt Vasaloppsrace.

Att köra HalvVasan tog jag nog lite lätt på. 45 km skidor kändes rätt långt när allt kom omkring. Stakandes på min gamla slitna lagg utan något riktigt spann gjorde mig rätt trött efterhand. Det får jag erkänna. Men loppet var ju en sak. En annan är själva trippen. Det var i måndags vid lunchtid som jag satte av norrut i forden. Nummerlappsutdelningen skulle stänga vid 18 i Mora så det var en tid jag tänkte passa. Gled in i Mora vid 17.15 och fann, lite turligt, en parkeringsplats precis vid mässtältet. Gick in och hämtade nummerlappen och gick en sväng på mässan. Klev även in i Stadiums sporttält och köpte två energigels som jag tänkte ha med på loppet.
Innan jag lämnade Mora för att åka till Vikarbyn där jag skulle övernatta, tog jag en sväng förbi målet och kollade på de som anlände skidandes från Sälen i öppet spår. De såg tämligen slitna ut.

Tycker att skavet blev rätt snyggt efter lite omvådrnad!

Väl i Vikarbyn käkade jag inte mindre än tre gånger under kvällen. Först pasta och köttbullar, sedan två mackor med räkost och sedan innan läggdags ytterligare en räkostmacka. Kvällen gick i övrigt åt att planera för morgondagen. Packa och märka väskor och skidor samt bestämma vilka kläder jag skulle köra i. Jag utförde även en mindre operation på min häl. fixade till skoskavet så gott det gick.

Morgonen kom, mer mat, på med kläder och överdrag, packa bilen och rulla mot Mora. Allt gick smidigt och jag kom iväg som planerat.

Så här i efterhand hade jag inte behövt så god tid på mig för allt flöt verkligen på mycket smidigt. Hittade en parkeringsplats nära målet och bussningen och det var bara att kliva ombord på en buss som direkt rullade mot starten i Oxberg. Jag anlände till starten på tok för tidigt. Två timmar före. Käkade lite till och försökte att hålla värmen. Det sistnämnda lyckades jag emellertid dåligt med. Till slut var tårna som isbitar och jag var tvungen att handla. med en timma kvar till start gick jag helt sonika till sjukstugan. Där fick jag emellertid tipset om att det stod ett par uppvärmda bussar en bit bort där det gick bra att värma sig. Min räddning!

Där hängde jag i 30-40 min. Tårna tinade och jag gjorde mig klar för start. Loppet kan du som sagt läsa om i min racereport på funbetbloggen.
Det jag kan kommentera ytterligare om loppet är att jag åkte förbi en stupad medtävlare vid ett ställe. Jag blev omkörd av ambulanspersonal på en skoter precis innan och när jag passerade höll de som bäst på med återupplivningsförsök med hjälp av en hjärtstartare. Hur det gick vet jag inte, men det talades om det i duschen och där nämndes att det inte hade gått så bra. Tragiskt och ganska otäckt. Man får ju lite annat i tanken, än att åka skidor så fort som möjligt...

En helt annan sak som jag faktiskt imponerades av under loppet var den välvilja som flera i åskådarleden visade gentemot oss åkare. På flera ställen erbjöds jag extra choklad, apelsin, dryck, fantastiskt trevligt! Dessutom fanns ju förutom de officiella kontrollerna extra kontroller som en del sponsorer hade. Det utnyttjade jag flitigt. Perfekt!

Väl i mål kan man inte annat än imponeras över hur välsmort arrangemanget genomförs. Målgången följs av, lämna chip, lämna skidor, åk buss till, dina ombyteskläder och överdrag som arrangören tog hand om vid start, gå till dusch, duscha, åk buss tillbaka till skidorna, hämta diplom, gå till bilen och åka hem. Det var verkligen otroligt smidigt. Riktigt bra!

Det enda som jag kanske skulle vilja ändrat på, är ju inte något som står i arrangörernas makt, men att sätta sig i bilen och köra 3-4 timmar hemåt igen direkt efter loppet var kanske inte helt optimalt planerat :-).

För att summera del ett av utmaningen.
Det gick vägen! Genomförde loppet, nådde målet och imponerades av arrangemanget. Summerandet av loppet gjorde arrangörerna även det. Se nedan.

Nästa utmaning är HalvVättern den 9/6, hur man nu ska kunna cykla runt en halv sjö, men det ska jag väl få lära mig tills dess :-)

Mer läsvärd blogg?

Mitt arbete innefattar mycket skrivande. Det kan vara allt, inbjudningar, projektansökningar, avtal, webbartiklar, utbildningsmaterial, kursbeskrivningar och ja, allt möjligt. Men jag skriver också ganska mycket i en tidning som vi ger ut fyra gånger om året och när det är som mest aktuellt är det mycket intensivt skrivande som gäller.
Sedan skriver jag ju på den här bloggen och på min funbeatblogg också. Sammantaget mycket skrivande...

Men det är ju kul. Det är roligt att skriva, jag gillar det och av den anledningen kollade jag med min arbetsgivare om möjligheten att få förkovra mig lite. Det fick jag klartecken för. Så nu har jag precis börjat en utbildning. En utbildning i journalistiskt skrivande. Det är en distansutbildning som folkuniversitetet erbjuder och passar mig fint eftersom jag då kan utföra uppgifterna när det ges möjlighet. Mer om kursen finns här.
Kursen håller på fram till våren och förhoppningsvis kommer jag bli lite bättre på att skriva, att uttrycka mig i ord och meningar. Det är i alla fall meningen. Kanske blir Oblog mer läsvärd framöver... vem vet?

Jag har faktiskt redan gjort den första lilla uppgiften som gick ut på att skriva ett porträtt av sig själv, i tredje person. 2000-2500 tecken. Nedanstående är inskickat. Återstår att se vad responsen blir...

Det senaste kring träning och den stundande HalvVasan finner du på min funbeatblogg.

"En fullblodsvästgöte med båda fötter­na i skogen. Här har ni honom, Magnus Sundmark, 38, från Skara. En ung man i sina bästa år.

Född och uppvuxen i det lilla samhället Ar­dala strax utanför Skara, men fostrad i sko­garna runtomkring. Magnus är orienterare sedan barnsben och har ägnat större delen av sitt liv åt sporten. Sedan ett par år till­baka är det till och med orientering på heltid som gäller eftersom Magnus numer arbetar som konsulent på Västergötlands Oriente­ringsförbund.

- Jag har levt med idrotten sedan 4-årsåldern och har svårt att finna någon god anledning till att byta spår, konstaterar han lugnt och ser ganska nöjd ut.

Och vem skulle inte vara det. Magnus är en av de som lyckats få arbeta med sin hobby, men så har det inte alltid varit. Yrkesbanan inleddes istället med en säljkarriär inom af­färssystemsbranschen. På fyra år gick han från extrasäljare, via gruppchef till försälj­ningschef.

- Ja, det är en riktigt intressant kar­riär. Utan utbildning kring varken data eller ekonomi lyckades försäljningen ändå förvå­nansvärt bra, kommenterar Magnus

Han stannade ett par år till inom affärsvärl­den men resandet och tiden iväg från den då tillökade familjen fick honom att byta bana. Eftersom han under ett par års tid ut­bildat sig till idrottspedagog sökte han sig till idrotten och fick, passande nog, erbju­dandet att arbeta som konsulent i Väster­götlands Orienteringsförbund.

Men även om orienteringen spelar en cen­tral roll i Magnus liv så är det långt ifrån allt. Familjen bestående av frun Jenny och döttrarna Dea och Tuva, 9 och 8 år gamla, finns alltid i första rummet och tillsammans förgyller de ofta vardagslivet med diverse upptåg. Allra bäst mår familjen när de styr kosan till stugan i Funäsdalen, där Jenny fak­tiskt är uppväxt. En vecka på vintern fylld av skidåkning, både utförs och slättförs, och två veckor på sommaren med vandring, klättring, paddling, fiske, brukar det bli. Det är aktiva dagar men Magnus har på senare år funnit ro i torrflugefisket som han menar är riktigt bra i trakterna kring Funäsdalen.

Magnus gillar att träna, framförallt oriente­ring, men också andra uthållighetsidrotter som löpning, cykling och skidåkning. Han gil­lar också att anta utmaningar och det resulte­rade i att han 2012 sprang AXA Fjällmaraton. 43 km fjällöpning över tre fjäll. En bedrift han tänkt sig göra om även 2013.

2013 kommer även bjuda Magnus på ännu fler utmaningar. Han har blivit antagen som en av fem utmanare i RunnersWorld och Fun­beats satsning ”Minutmaning”. Det innebär att han kommer att coachas inför samtliga lopp i en Svensk klassiker.

- För mig är det är svårt att säga nej när spännande och roliga utmaningar dyker upp. För mig kommer det dock vara Halvklas­sikern som gäller. Det passar emellertid yp­perligt eftersom jag har varit skadad sedan i november och inte kunnat springa ett enda steg utan att få ont. Men det kommer gå fint. Det är jag säker på, avslutar Magnus och sik­tar in sig på starten i HalvVasan nu på tis­dag."

Alltid ett "men"

Hektiskt. Så kan man sammanfatta nuläget. Ibland är det väl så i livet, allt tycks hända på en gång. Det är mycket på jobbet och har så varit den senaste månaden. Lyckades ändå klämma in en vecka i Funäs under vecka 7 och var där helt bortkopplad från jobb, blogg, internet. Ägnade mig åt familjen, skidåkning och en god bok. En härlig vecka, men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Veckan avslutades med brutal pulkaåkning av den yngsta dottern, som lyckades krascha in i kusinen så illa att hon bröt överarmen. Så istället för att köra hemöver i lördags åkte familjen 23 mil norröver till Östersund för en operation. Väl där visade det sig att de hade för många akutfall på akuten så vi fick, efter en natt sömn, åka söderöver mot Skövde istället. Vi passade på att sova hemma en natt och sedan till KSS i förrgår morse, där vi blev kvar hela dagen. Till slut blev vi emellertid hemsickade, utan operation och utan gips (!). Det som i Funäsdalen och Östersund ansågs vara ett benbrott som krävde operation tyckte läkarna i Skövde att de skulle pröva att läka benet med en mitella istället. Hmmm... möjligt att det kommer gå hur bra som helst, men som förälder blir man ju lite fundersam över hur vårdmetoderna kan skilja så mycket. Från ytterligheter.
Dottern få i vilket fall inte åka till skolan den här veckan så det blir att VAB:a från och med idag.

I allt detta med jobb och armbrott ska jag ju träna också... 6 dagar kvar till HalvVasan och det känns verkligen som att det närmar sig. Under vecka i Funäs blev det ett par bra pass och det känns gott. Ska verkligen försöka få till något/några skidpass i den här vecka också, även om det känns trassligt. Igår kom jag emellertid iväg på MER-träningen, vilken jag också fick hålla i för första gången sen i november, eller nått. Det var riktigt kul och vi körde ett bra varierat och ganska tufft pass. Men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Min höft ville inte vara med hela tiden. Hälen klarade sig fint men höften sa stopp efter ca 45 min. Kunde i a f coacha deltagarna genom hela passet men fick för egen del köra mina rehabövningar istället.

Igår gick bilen sönder också, något med styrleden, höger fram. Funderar på om det är i sympati för min höger höft som forden försöker stötta mig. I vilket fall uppskattas det föga.

Sådär. En liten update över det något kaosartade nuläget. Men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Det lättar snart. Det är jag säker på!

Nya lagg och nytt vallateam

Jo, det var dags och när tillfället uppenbarade sig så slog jag till. Jag har länge funderat på om det inte var läge att köpa mig ett par nya skidor. Det är ju dyrt att hyra och det är ju bra att ha möjlighet att åka lite med ungarna även i backarna här hemma.

...ja, det är riktigt, det är utförs vi pratar. När det gäller längd får de gamla kniesell laggen får allt lov att hålla ett tag till och vore det inte näst intill en skymf att inte låta dem vara med på halvvasan nu när de pinats med mig under så många år. Det är så det får bli, Kniesell, röda och fina. Rossignol pjäxor, i det närmaste chock-gula. Snyggt är det inte, inte bra heller, men det duger. Det får duga. Har ju rätt nya stavar i alla fall och vad jag har hört är det ju ändå mest stakning som gäller i det där loppet :-).

Nya salomonskidor!

...och apropå glid (lysande övergång, red. not.) så börjar vallateamet bli klart nu. Det finns ju inte med på kartan att jag skulle kunna lita på min egen vallning när det väl är dags för loppet. Dessutom är det ju bra att ha någon annan att skylla på om skidorna är kass. Så jag har alltså satt i hop ett vallateam. Teamchef är M. Södervall, känd från bland annat, och sedan som hantlangare och fiolspelare har jag utsett mig själv. Planen är att införskaffa sån där supersnabb glidvalla och få fast på laggen och sedan även fixa fästvallan här nere i Skara före avfärd. Jag känner mig helt trygg och mycket nöjd med det nya teamet och med en bra dag tror jag nog att Brinkens rekord ligger pyrt till. (Annars är det väl risk att jag sparkar vallateamet...)

När det gäller de nya laggen så beräknas premiäråket ske på söndag, alternativt i början av nästa vecka. Sportlov i Funäsdalen väntar. Hääärligt!

När det gäller träning, rehab och min utmaning så skrev jag ett annat blogginlägg på min utmaning. Se här!

Bäst och längst

Sitter på hotellrummet efter en grymt lång arbetsdag. Eller, sitter och sitter, halvligger i sängen med datorn på magen. Och arbetsdag... ja, jag vet inte vad jag ska säga, det är arbete men oj vad trevligt. Klockan är strax efter 22 och jag har precis kommit tillbaka till rummet som jag lämnade strax före 8 i morse. Idag har vi genomfört den första dagen av Västergötlands Orienteringsförbunds utbildningshelg. Över 200 orienterare har utbildats på olika kurser under förmiddag och eftermiddag och kvällen avslutades med en superinspirerande föreläsning av Annika Billstam och Thierry Gueorgiou, två av världens absolut bästa orienterare. Jag vet inte hur jag ska beskriva dagen mer än fullspäckad, riktigt fullspäckad, med en gigantisk guldkant på slutet. Vissa dagar på jobbet är inte riktigt andra lik. Det här är en sån. Det är grymt mycket att stå i och det är en riktigt lång dag, men det är också en av de allra bästa. Det är otroligt inspirerande och roligt att så många vill komma och vara med och utbilda sig, lära sig och i slutändan utveckla sig och vår idrott, orientering. Det är det bästa.

...och imorgon bär det av igen. En ny dag med utbildningar och ca 160 deltagare. Hoppas den blir lika bra!

Plitar ner ett par rader om träningen också. Den blir lidande. Med en klocka som ringer 06.45 och som visar 22 när man anser sig ledig igen, är inte så tillåtande när det gäller träning. Igår stod det 10 km testlopp i träningsplaneringen, men när jag var tvungen att åka till Borås och utbildningshelgen redan kl 12 så gick det inte in i programmet. Körde dock ett kvällspass på hotellgymmet, så det i alla fall skulle bli något vettigt. Idag är det emellertid helkört, men imorgon försöker jag igen... och det där testloppet, det spar jag till tisdag, tänkte byta det mot den alternativa träningen den dagen. 

Sportnytt XL

Jag har börjat störa mig en del på SVTs Sportnytt. Det är rätt märkligt egentligen för jag gillar ju sport. I princip all sport. Men kanske är det just det som är problemet. I Sportnytt visas så mycket annat dravel än just sport. Visst det handlar om sport/idrott, och om personer som sportar/idrottar, men det blir allt mer tabloidjournalistik där man ibland söker mer skandaler snarare än prestationer.

Vi kan ta Armstrong, som exempel. Den där cyklisten som var lika ren som en frigående gris i Dyngköping. Visst ska dopning uppmärksammas och dopare jagas, fällas, dömas och glömmas bort. Och visst är det rätt att förmedla fallet Armstrong. Men när en sån nyhet tar upp tid för annan idrott i flera kvällar i rad, då undrar man ju. Vad f-n, jag vill ju se idrott, sport, jag vill inte höra mer om den där trampnissen. Jag tycker inte det är värdigt. Det är i princip ett hån mot andra idrotter och idrottare att idrottsskandalerna får sån plats.

Ett annat exempel är det där hockeyslagsmålet för ett någon/ra vecka sedan, där två hockyspelare slog varandra blodiga. Först visades händelsen en gång. Sen handlade det om att en polisanmälan var gjord och slutligen handlade det om att polisanmälan dragits tillbaka eftersom det handlade om idrott. Är det verkligen den idrotten, de "prestationerna" som ska lyftas fram? Vad skickar det för signaler till ungdomsleden och juniorhockeyn? 

Det här med hockeyn är ju rätt kul annars. Det är ju liksom två sporter i ett. Först spelas hockey...tills domaren blåser i pipan... då blir det boxning, tills domaren blåser igen och då får de som slagit vila en stund innan det är dags att slåss ige...jag menar spela hockey igen.

Jag stör mig också på den relativt enahanda rapporteringen i sportnytt. Visst, det är så, vi har några stora idrotter som bör ha mer utrymme än andra och så kan det få vara. Men, jag stör mig på att de envisas med att nyttja en rejäl stund åt kvällens hockey i Sportnytt när hockeykväll tar vid direkt efteråt. Vad är det för nått? 

Nu, var jag på hockeyn igen. Det var inte meningen. Det är likadant när det gäller fotboll när den säsongen är igång och Fotbollskväll hägrar. Då ägnas ändå även Sportnytt tiden åt fotboll. Varför då? Redovisa resultaten och hänvisa till Fotbollskväll för de som vill se bilder och höra snacket. Skriver jag det här enbart för att vara kritisk. Nej, för möjligen hade både hockyekväll och fotbollskväll blivit mer intressant att titta på om inte man redan fått en snabb titt i Sportnytt. Dessutom hade ju Sportnytt kunnat innehålla mer inslag om mycket annat också.

Jag stör mig också på det stora fokuset på internationella idrottare och internationella idrotter. Jag vill se svenska idrottare, lag där svenskar spelar, jag vill att det i större utsträckning ska handla om svensk idrott.

Praktexemplet i den här kategorin var för ett par veckor sedan när Serena Williams spelat hem Australian Open för damer. Sportnytt gjorde ett rejält inslag. ...ett inslag om en amerikansk idrottare i en sport där bäste svensk (svenska) är så långt ner på världsrankningen så de knappt få vara med och spela i de stora turneringarna. Varför då? Jag ser hellre de där inslagen som var för ett tag sedan. Då visades ett par inslag om hur svensk tennis skulle ta sig tillbaka till världstoppen.

Men varför ser jag då på Sportnytt överhuvudtaget? 

Jamen, vad finns det för alternativ. Jag är ju en svältfödd idrottsromantiker som älskar idrott. Jag måste ju se ju!

Det endaste lilla, är att jag önskar att jag fick se mer svensk idrott, mer nationell idrott, mer variation, fler prestationer, fler svenska stjärnor i mindre idrotter, jag vill se mer badminton, segling, fäktning, judo, simhopp, armbrytning, multisport, konståkning, kanot, basket, boxning, bandy, och vad som helst faktiskt. Dock ingen mer hästhoppning... :-), nej bara skoja, de kan få vara med de också. 

Egentligen skulle de kunna ha kvar Sportnytt precis som det är, men ha ett program till där annan idrott fick plats. Där vi fick möta andra idrotter och andra idrottare (än för fjärde kvällen i rad får reda på vad Zlatan tycker om sin nya klubbkamrat, eller tränarens utspel, eller det senaste målet, eller kommande motståndare, eller vilken färg det ska bli i det nya barnrummet...).

Ett bredare sportprogram helt enkelt, med nationell idrott i fokus. Det hade i alla fall jag tittat på. Ett nytt Sportnytt liksom. Sportnytt XL - med mer för fler!

Skrev på minutmaning om dagens träningsbravader också. Läs om det här

Jag går för rekord!

Första gången i Vasaloppsspåret. Om knappt 30 dagar är det dags och jag har bestämt mig. Jag går för fullt. Ska man ställa upp ska man gå "all-in", och det gör jag. Jag har bestämt mig för att gå för rekord.

Brinken ska få bita i stavspetsarna och gnaga pjäxplösarna, för jag ska slå hans rekord. Jag tänkte klara av mitt Vasalopp snabbare än han. Brinken (Jörgen Brink) slog rekord på Vasaloppet ifjol. Den nya rekordtiden lyder 3.38.41... men inte så länge till! Att köra mitt race på 3.38.40, eller snabbare, är nu mitt mål.

...vad då halva? Med tanke på träningsbakgrund och skidvana så är nog bedriften motsvarande och med min begränsade kondition (jämfört med Brink) så måste jag väl få lite handikapp. Så jag tycker det är hyfsat rättvist. Han kör 90, jag 45. :-) (Det var väl dags för en :-), så att alla fattar...)

Nåväl, jag tycker det var ett ganska kul mål att ha. Ska jag köra på 3.38 kommer jag emellertid behöva lite flyt och hyfsade förutsättningar. Väder, vind, snö och före, samt skidor med glid och fäste kommer behöva vara på min sida. Det första lilla, lilla, frågetecknet uppdagades emellertid idag när jag fick min starttid. Jag kommer starta i led 8, kl 12, 2h efter att de första gett sig iväg. Innan det är min tur kommer ca 4000 skidlöpare kasa fram i samma spår som jag ska åka sedan. Jag hoppas att de kommer hålla, spåren alltså, ja, löparna också för den delen, men främst att spåren kommer hålla bra, så det inte blir ett bekymmer. Ska jag köra på 3.38 bör jag nog hålla fart under 45 min/mil, vilket motsvarar 3.22.30 i bara åktid. Sedan ska man ju fika, valla om, bryta och byta staven, trassla fram sina egna skidor ur kraschen osv... och allt detta på bara 16.10, totalt, sammanlagt. Nått toa-besök blir det ju inte tal om...

Här kan du se Eriks plan för min träning

Men förutsättningarna börjar ändå klarna och möjligheterna ter sig allt ljusare och rimligare. Smurheten från förra veckan har lugnat sig, det tog fem dagar, och jag behöver ju inte vara så bekymrad över mina skadeproblem när det ändå inte är löpning som står på träningsprogrammet just nu. Skidåkning går ju fint. Och apropå program, Jag pratade med Erik Wickström i helgen, han som ska vara min coach under de här fyra förberedande veckorna innan loppet och han gav mig mitt träningsprogram. Jag kan inte minnas när jag senast lät någon annan planera min träning så det ska bli riktigt kul att köra på och genomföra passen som de är tänkt. Jag körde det första passet idag. Lugn skidåkning inklusive en stund utan stavar. Det sistnämnda var ovant men gav mig minnesbilder från när jag var liten och var på skidläger med orienteringsklubben. Då fick vi öva på tyngdöverföring på samma sätt. När jag körde det idag så provade jag direkt efteråt att köra likadant men med stavar. Tyckte det kändes som att åkningen blev lugnare och stabilare. Får öva mer sånt...

Imorgon blir det inomhuspass med rodd och cykel, jag klämmer väl dit lite rehab också när jag ändå är där (men säg inget till Erik...)

Mer om Erik hittar du på hans webbsida www.dinkondition.se och såklart på minutmaning.se

Bromskloss beställd!

Trots att läget inte är det allra bästa inför första delen i Min Utmaning, HalvVasan, försöker jag träna som det går. Jag har emellertid lite dålig disciplin. Har jag bestämt mig för att köra ett riktigt lugnt pass så kommer jag ändå att ryckas med bland alla de skidåkarna på konstsnöspåret i Skövde och köra mycket fortare än som var tänkt. Så vad göra? Jo, jag släpade med mig farsan och ställde honom framför mig i spåret! Perfekt! Farsan har åkt sin beskärda del av mil skidor i sina dar och har bl a nio Vasalopp på sitt samvete. Tidigare år så har det varit ganska jämnt oss emellan förutom då han tränat extra för Vasan, då har jag haft problem att hänga med. Men i år har det varit omvända roller, inte så att jag åker något snabbare direkt men han har blivit långsammare, och när inte Vasaloppet hägrar för honom i mars så har skidtillfällena i år blivit betydligt färre än vanligt.

Men perfekt alltså, för mig. Som farthållare hade jag med mig en bromskloss. Lysande!
Vi körde på i för mig alldeles lagom fart, långsammare än igår, men ändå inte lusigt. Försökte träna extra mycket stakning och då var det så förträffligt att förutom konstsnöspåret hade de spårat upp en slinga på Hållsdammen. Den mätte säkert en dryg kilometer och var perfekt för ytterligare stakning.
Efter två var vek bromsklossen ner sig och jag fick köra sista varvet själv. Vad hände? Jo, naturligtvis tryckte jag på lite mer, tog i lite extra i uppförsbackarna... tröttade ut mig helt enkelt. Som tur var dök han upp igen, min far, min bromskloss. Med ca 2 kilometer kvar klev han åter i spåret framför mig och avslutningen blev således en fröjd.
Totalt 15 km på 1:15, eller nått.

Imorgon är det vilodag beställd, men lite rehab blir det säkert...

Blogg ett och blogg två

"Min utmaning", som jag skrev om i går, innebär förutom coachning, loppen och lite annat även att jag under 2013 ska blogga på www.minutmaning.se som hänger ihop med www.funbeat.se. Hur jag kombinerar det med bloggandet här på Oblog tål att tänkas på. Har inte klurat ut vad som blir bäst. Ska fundera lite till på det...
Men i vilket fall så gjorde jag mitt första inlägg på den andra bloggen igår. Jag skrev lite om om nuläget (skada, rehab, AXA...) inför de kommande utmaningarna.
Vill du läsa det, hittar du det här.

För övrigt får jag väl tipsa er som inte hittat till funbeat ännu om att kolla in den sajten. Jag har min träningskalender där och via sidan kan jag hålla koll på en hel radda med träningspolare (och deras träning) som också finns på sajten. Dessutom finns ett välbesökt forum där allt möjligt disukteras.

Är du med på Funbeat kan du dessutom gå med i Min Utmaning du också. Det är upplagt som en grupp på funbeat och bara genom att träna minst 100 min/vecka är du med i utlottningen av prylar.

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det. Det föga sannolika. Det smått otroliga.

Jag är skadad, så är det. Har ont i höften när jag försöker springa. Det har naturligtvis framgått här på Oblog under de senaste månaderna. Jag jobbar på det, på att kunna springa igen, snart.

För ett par veckor sedan, när jag surfade runt i den sk cybervärlden, klev jag in i löparvärlden. På Runners Worlds hemsida kunde man läsa om "min utmaning", vilket är ett samarbete mellan Runners, Funbeat och Powerade. Det man skulle göra var att anmäla sig på Funbeat och bara genom att träna var man med i den veockvisa utlottningen av priser. Det lät ju enkelt så jag anmälde mig. Väl inne på anmälningssidan hittade jag även möjligheten att anmäla mig till att bli en "Utmanare". De sökte fem personer som under 2013 skulle bli coachade och stöttade för att genomföra klassikern.
Ja men, jo... det är klart att det hade varit kul att få den chansen... anmälde mig där också.

Jag har befunnit mig i situationer tidigare då man önskar riktigt, riktigt mycket att man kunde ta sig ut ur den, helskinnad och/eller med äran i behåll. Visare och klokare och eventuellt mer försiktig alternativt bättre förberedd vid nästa försök. Har alltid tagit mig ur hittills och dyrt och heligt lovat mig själv att inte hamna där igen och natuligtvis bli en bättre människa. Hur man än gör verkar man på något sätt ändå hamna i, om inte samma, så i alla fall liknade prekära situationer med viss oregelbundenhet...
Nu är ju att vara skadad kanske inte hela världen, men det är ju rätt surt i alla fall och jag skulle kunna göra rätt mycket för ändra på den situationen.

Och vad händer... jo det kommer ett mail från Runners! Jag har blivit erbjuden en plats som utmanare 2013! Det är verkligen helt, helt otroligt!!! När jag först fick beskedet blev jag rätt spak för jag var i tron att det var klassikern som gällde. Det var det inte för min del. Den lotten föll på någon annan. Jag fick emellertid halvklassikern som min utmaning och det blir kanon. Inte för tufft men riktigt utmanande och perfekt spoore på min "rehab-resa". Under 2013 ska jag således skida Halvvasan, trampa Halvvättern, crawla Halvsimmet och springa (!) 15 km på Lidingö... och bli coachad av minutmanings träningsexperter på vägen! Grymt!

....nån som behöver lite motivation, det råder översvämning här!

Men skadan då? Jo, jag ser det här som ett perfekt sätt att fokusera på alternativa träningsformer samtidigt som jag fortsätter med rehaben. Förhoppningsvis kommer jag vara i bra form när jag såsmåningom kan börja springa igen.

Men AXA då? Jo, naturligtvis kvarstår AXA som årets stora utmaning även om det ter sig alltmer som att det är vägen dit som blir den största utmaningen, därav så himla bra med halvklassikern! Tänker också försöka springa för livet 1 maj om jag är hel nog då, vilket jag både tror och hoppas.

Läs mer om min utmaning på www.minutmaning.se