Tennisbollen, höftens bästa vän?

Under veckan som gått har jag varit iförd träningskläder och löparskor/orienteringsskor vid inte mindre än fem tillfällen! Tre riktiga löppass, om än korta, och två "pass" med ungarna. Är jag hel och frisk nu då? Nej, inte på långa vägar. Vid samtliga tillfällen känns det rätt kasst, framförallt i höften, men även lite ont här och där. Till viss mån kan säkert "otränad" tillskrivas symptomen så därför känns det rätt ok ändå. Så när som på höften. Den oroar ordentligt.
Efter passet igår, eller egentligen under passet igår, kom jag emellertid på en ny idé. Eller ny, nä, en gammal idé som jag inte provat för höften. Att sitta på en tennisboll. Jag körde det vid något tillfälle för hundra år sedan eller så, kommer inte ens ihåg vad det var som strulade då, eller om tennisbollsmetoden funkade. Men nu griper jag efter alla halmstrån som finns, eftersom tiden börjar rinna ut, om det ska bli nått AXA. Så, väl tillbaka efter den 6,5 km långa (!) löpturen rotade jag fram ett par tennisbollar ur förrådet och körde igång. Det hela går alltså ut på att men egentyngd "punktmasserar" de ömmande zonerna. Ser nog rätt märkligt ut och det var stundtals rätt så smärtsamt. Resultatet då? Man ska ju inte ropa "hej", det har jag lärt mig vid det här laget, men det kändes som det gjorde mer nytta än skada så jag tänker fortsätta och se om det kan ge någon effekt på sikt. Drömmen är ju att kunna springa problemfri igen, så kan tennisbollar hjälpa till på vägen är de välkomna in i mitt liv.

Men varför sprang jag så mycket (många gånger) förra veckan? Jag får väl säga som det är, det lindrar mitt dåliga samvete för att jag inte cyklat. Alls.

Avslutar med ett par beslut.
Jag ska springa liten orienteringstävling på onsdag kväll (mest för kul)
Jag ska inte springa stor orienteringstävling på lördag/söndag
Jag kommer inte springa "spring för livet" den 1 maj
Jag kommer inte medverka på 10MILA den 4-5 maj
Jag kommer cykla HalvVättern den 9 juni (15 mil Racer)
Jag kommer "bada" Halvsimmet i Vansbro den 5 juli (1,5 km)

...och några obeslut
Jag funderar på att cykla Billingeracet den 11 maj (3,5/7 mil MTB)
Jag funderar på att cykla Cyclassic på Kinekulle den 25 maj (7 mil Racer)
Jag funderar på att cykla Tranrikesrundan den 2 juni (10 mil Racer)
Jag funderar på att cykla Oxtrampen på Kinnekulle den 6 juni (7 mil Racer)

Jag funderar också på att köra ett nytt Trailrunning äventyr ala Pilgrymmen/Vårgrymmen i maj fast lite nerskalat och med fokus på vackra Valle och lite kortare löpalternativ, typ mellan 8-18 km. Se exempelvis Vårgrymmen om du vill veta mer om vad det handlar om. Valle Trailtour 13....?

Domen i Aktivitus-målet har fallit

Domen har fallit. Lika hårt som förväntat. Jag är en motionär. Inget annat. Någon riktig cyklist är jag heller inte. Dessutom verkar pannbenet flagnat något även om sluttampen på testningen visade annat.
Det var igår morse jag styrde, den sedan förra helgen nytvättade men nu mer åter nedlortade, Mondeon mot Göteborg och Aktivitus testcenter. Genom min medverkan i minutmaning.se blev jag erbjuden att låta testa min kondition och cykelförmåga, vilket naturligtvis var svårt att avstå.

Väl instegandes på kliniken träffade jag Patrik som skulle göra testningen. Han berättade att tre test skulle klaras av. Först ett mjölksyratest, sedan ett max test gällande syreupptagningsförmåga och till sist ett spurttest. Spännande. Jag har ju gjort sådana här tester innan och vet att de är svinjobbiga och att man behöver ladda med sitt tjockaste och mest stabila pannben för att det ska funka. Tyckte att jag hade peppat mig själv väl inför vad som komma skulle och försökte peppa mig ytterligare när testningen drog igång.
Efter att Patrik joxat lite med cykelinställningarna trampade jag igång. Först uppvärmning sedan stegvis ökande belastning och provtagning i fingret. Jag trampade på. 3 minuter, stick i fingret, 3 minuter till, nytt stick i fingret. Efter 15 min var det klart, då hade mjölksyran stigit rejält.

Efter lite lågintensivt trampande påbörjades nästa test. 5-8 minuters trampande, med kadens 100, ökande belastning. Andningsmask på, och sedan... trampa. Trampa. Trampa. Trampa. Till en början går det ju fint, naturligtvis. Sedan börjar det ta emot. Emot allt mer. Trötta muskler skriker "Stopp, stopp, stanna". Hjärnan skriker "Jag ger mig aldrig", "jag ger mig aldrig!", "ALDRIG"... jo, nu... Jag gav upp. Jävla pannben. Visserligen var jag riktigt, riktigt stum och trött men, aldrig... jag tycker nog att jag sålde mig lite billigt. I efterhand visade kurvan att jag hade fortsatt ökad kapacitet så vad den skulle sluta på fick jag inte veta. Nu kommer en svordom till. Jäkla vekling... Men, Patrik förklarade att det ofta är så när man inte är van vid att cykla. Benen tar slut före peaken. Jag var helt enkelt för dålig på att cykla. Vilken tröst va!
Men det var ju inte slut med det. Ett test kvar och så här i efterhand har jag förstått att vi sparat det bästa till sist. Jag fick byta cykel och börja trampa på en annat. Noterade en mjukare sadel vilket var skönt för rumpan. Det här testet skulle bara vara i 30 sekunder och gick ut på att jag skulle trampa så fort jag kunde hela tiden. 30 sekunder, liksom... hur svårt kan det vara? En intervall, typ. I vilket fall taggade jag till inför uppgiften och lyckades peta upp kadensen i 165, vilket jag kände mig mycket nöjd med. Om det är snabbt eller inte, har jag ingen aning om, men för min del var det så fort jag kunde. Genomförandet av testet går till som följer. Jag trampar så fort jag kan och när jag har nått över 160 läggs vikter/motstånd på. Uppgiften är då att bibehålla takten så bra det bara går under ynka/oändliga 30 sekunder.

Easypeasie...Not. Det går väldigt bra första 10 sekunderna, sedan tar det explosiva muskelglykogenet slut (de som kan mer om fyslära kan förklara det bättre). I vilket fall så tar det inte många sekunder efter det innan musklerna är sprängfyllda med mjölksyra. Patrik skriker "15 kvar". Skojar han? Varje sekund känns som en evighet. "10 kvar". Vad faan. Takten bedarrar, känns som om jag knappt får runt tramporna. "5", ropar Patrik "Kämpa nu". Jag gör mitt yttersta för att få runt eländet. Ställer mig upp och hittar lite kraft. "2". Två kvar, jag kommer överleva. Tar i de sista tunga varven och testet är över. Klickar ur skorna och drösar ner på golvet. Kippar efter andan. Pulsen rusar fortfarande. Det var riktigt jobbigt. Riktigt, riktigt jobbigt. EN  tuff intervall...

Jag känner mig både lite nöjd för att jag verkligen tog i allt jag hade, men samtidigt lite mesig som pustar ut liggandes på golvet efter en (1) intervall. Nog väl tuff intervall och med ett par tuffa tester dessförinnan men ändå. Återfår andningen och ställer mig upp. Känner mig lite yr och lite illa mående. Patrik frågar hur det känns, men jag säger att det är ok. Tar mig ut i omklädningsrummet, Patrik gav mig 15 minuter att duscha och byta om på för att sedan komma tillbaka för en genomgång av siffrorna. Väl i omklädningsrummet blir jag sittande på bänken, illamåendet tilltar och jag lägger mig på golvet med benen på bänken. De 10 första minuterna av de 15 jag fick ägnar jag åt just detta. När jag ligger där fascineras jag av förmågan att ta ut sig. Jag tänker också att jag inte ska göra det här mer. Varför ska jag, en vanlig motionär, ta i så där mycket. Annat var det när man satsade på idrotten, då var det liksom befogat, men nu...? Ja, varför?
Efter en stund kommer livet tillbaka, inte kraften, men sinnet. Jag kravlar upp på bänken, duschar och byter om och återvänder sedan till Patrik. Någon minut sen.
"Hur känns det" frågar han. Jag erkänner att det faktiskt tog lite. Inte att jag låg utslagen på golvet, men att det var tufft.

Sedan går vi igenom testresultaten. Wooohoooo! eller?
Nu följer lite fakta...


Resultat
VO2MAX: 45,0 ml/kg/min (God)
3,51 l/min

Testvärdet för MaxVO2 blev 45, så det är alltså mitt maxvärde (på cykel - taskig teknik och - mental vekhet), Talet placerar mig i alla fall över medel och i zonen för god. Senast jag testade tror jag att värdet pekade på 48-49, vilket gör det här till en klar försämring.


Pulströsklar
Maximal puls på VO2Maxtest: 182 bpm
Anaerobisk tröskel: 161 bpm (2,69w/kg, 210W)
Aerobisk tröskel: 141 bpm (FatMax)
Nedre gräns för aerobisk zon: 125 bpm
Lite lägre värden även här faktiskt, tror att jag fick fram att min aerobiska tröskel vid löpning ligger på, korrigerar till låg på, 145, senast jag räknade på det. Dock lite impad över maxpulsen. 182!

Spurttestet...
Ja när det gäller det där så berättade jag för Patrik att jag överhuvudtaget inte har för avsikt att någonsin spurta på en cykel. Dock tyckte han att mina ingångsvärden var hyffsat motionärsmässiga och i nivå med andra han testar, men däremot hade jag ett powerdrop på 62% under de 30 sekunderna testet pågick. "Högt", sa Patrik, vilket dessvärre inte var bra i sammanhanget. Under 50% klarar sig tydligen de flesta som cyklat lite innan. "Nybörjare", sa jag... :-)
Jag hade en power peak på 964 w, motsvarande 12,3 w/kg, vilket inföll 2,2 sekunder in i testet, därefter ett hyffsat konstant powerdrop...until the bitter end. Men när det gick som långsammast på slutet och det kändes som att tramporna inte gick runt snurrade det ändå över 70. Inte illa :-).

Nu väntas ett träningsprogram för cykling inom en par veckor och sedan 6-7 veckors cykelfokus. Jag har fått låna en racer och jag håller på att få i ordning på MTB:n igen.
...och visst, det hade varit kul att göra om testet om drygt två månader, för att se om cyklandet gett resultat.

Det jag kan sammanfatta Göteborgstrippen med är att:
Jag är motionär, alla tankar på något annat är befängt.
Jag är orienterare/löpare, alla tankar på något annat är befängt.
Jag är i sämre kondition än på länge, alla tankar på något annat är...ständigt återkommande

Men, man är väl inte sämre än att man kan ändra sig... Nu SKA det vara cykel som gäller. Cykel och cykel och cy... lite tjuvpass med löpning i skog (!), fortsatt rehab, kompletterat med ett eller annat pass, plaskandes i bassängen. He, he, he... mig lurar jag inte så lätt!
Skomakare, bliv vid din läst!

Halvfull i träningssinnet, eller?

Det är idag 123 dagar kvar till AXA. 123 dagar. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Jag vet faktiskt inte. Vissa dagar är det helt klart halvfullt. Planer om min comeback i löparskorna smids och träningsläger och andra roliga träningsäventyr förbereds. Det finns fortfarande en gnutta hopp kvar om att det ska kunna gå att träna gubben i form för att springa 43 km fjällmaraton den 10 augusti. Om 123 dagar.
Andra dagar känns glaset definitivt halvtomt. Man vill bara kräkas på all skit som inte fungerar. Framförallt på höften. Just nu funderar jag över om jag skulle göra en frest. Ett riktigt test för att se om höften kan hålla. Tankarna går åt att lägga in två löppass per vecka, ett snabbt och ett långsamt, för att se hur höften reagerar på, säg, 3-4 veckor. Sannolikt är det en ganska dålig idé, men vad ska jag hitta på annars? Det är ju springa jag ska klara av, då är det väl det jag ska öva...

Senaste tiden har det varit, minst sagt, dåligt med träning överlag. Jag har till och med haft svårt att sköta mina rehabpass. Förmodligen beror det på att jag börjar misströsta kring om de ger önskad effekt. Rehaben har pågått i fyra månader och det borde ha gjort någon (större) skillnad.

Imorgon ska jag testa det här med att cykla. På riktigt. Jag ska till Activus i Göteborg på cykeltestning. Det är genom mitt deltagande i Minutmaning.se som jag får möjlighet att göra testerna. Vet inte riktigt vad som väntar men det blir säkert bra, nyttigt och jobbigt. Kanske kan det ge en gnista som sätter fyr på cykelintresset i den här löparsjälen. Spännande i vilket fall! Ska bli kul!
Till min nästkommande utmaning, HalvVättern, är det 61 dagar kvar. Två månader, ganska precis, 9 juni är det dags att trampa 15 mil. Så, om det skiter sig rejält med löpningen, kommer jag få goda chanser att ändå trötta ut mig på cykelsadeln framöver.