torsdag 29 augusti 2013

Trailrunning Marbella

Familjesemester i Marbella och vi har inkvarterat oss i fru Sundmarks gästvänliga kusin Maries hus. Ett stort hus, egen pool och vi kan även glida runt i en cab, som så påpassligt finns parkerad i garaget.  Ser ut som som det kan bli två härliga veckor här.
Till väsentligheterna.
(Bilder kommer senare...)
Imorse ställde vi uret på 0730. Siktet var inställt på "Januar" eller nått i den stilen. En bergstopp strax utanför Marbella. Det är klokt att springa ganska tidigt med tanke på värmen.
Snabb påklädning och nästan lika snabb frukost och därefter rullade bilen ut från garaget och mot motorvägen. Några kilometer senare svängde vi av mot Oijen och den mindre vägen började slingra sig upp längs med bergssidorna. Det är en storslagen natur här. Branta sluttningar, höga berg och djupa dalar. Vi passerar Oijen, en fantastisk vacker vit liten by som klamrat sig fast på en bergssida. Strax därefter svänger vi av på en än mindre väg som slingrar sig än mer och som tar oss in i naturreservatet där dagens pass ska avlöpas. Vägen är riktigt smal och jag hinner tänka "bara vi inte möter en lastbil eller nått, så ska det här säkert gå bra" då plötsligt en sopbil svänger fram ur nästa mötande kurva. Jag svänger åt sidan och stannar medan den får klämma sig förbi. Det funkar. Vägen tar oss fem kilometer upp i reservatet och slutar vid en parkeringsplats, och det är där vårt pass börjar. Efter några korta förberedelser, av med glasögonen, på med vätskebältet, och vänta in min medlöperskas nödgade toastopp så trampar vi på. Första kilometern går på en ganska bred grusväg, först genom storskog och sedan genom en olivodling. Det är ganska flack och behaglig löpning, om än mest uppför. Vi ser toppen som vi ska nå upp till och ju närmare vi kommer desto brantare tre sig bergssidan. Vi kan se stigen som sicksackar sig upp till toppen. Ser verkligen utmanande och spännande ut. Vi  lämnar grusvägen och åtnjuter en vältrampad stig istället. Det börjar luta på betänkligt och ju brantare det blir desto knöggligare blir underlaget. Min medlöperska väljer allt som oftast att gå medan jag försöker springa där det går. Vi tar många korta pauser på vägen upp. Njuter av utsikter, dricker lite, tar några bilder. Efter en knapp timme har vi nått hela vägen upp. Vädret är med oss löpare den här dagen. En molnfront håller solen och värmen i schakt och en lätt vind ger oss bra svalka. På toppen är utsikten bedårande. Inåt landet ser vi massvis med berg, toppar, grymma dalar och mycket varierande växtlighet. Åt motsatt håll breder det stora blå Medelhavet ut sig och vi kan också beskåda hela Marbella. På toppen finns ett rejält monument också. Det är ett svart järnkors och bredvid sitter en sten-Madonna in burad innanför ett stålgaller. Vi tar lite ståtliga bilder och samlar ihop våra saker för att fortsätta neråt på andra sidan toppen. Vi får leta lite innan vi finner stigen ner. Det är lika brant ner här som där vi kom upp. Försiktigt trippar vi neråt. Ett steg i taget, en serpentin åt gången. Efter en stund flackar det ut och vi kan börja springa mer avslappnat igen. Terrängen övergår till mer storskog igen efter att i området kringtoppen varit mest berg, grus och buskar. Stigen är växelvis stenig, sandig och vältrampad jord. Vi springer ner i en stor dalgång mellan det berg vi bestigit och det bredvid. Längre ner övergår stigen mer och mer till en skogsbilväg av vältrampad jord. Skogen består av höga tallar. Till slut når vi ner till olivodlingen igen och stigen tar oss upp några höjdmeter mellan olivträden, innan vi når fram til grusvägen igen. Den sista kilometern är samma som den första och vi når parkeringen igen efter knappt en och en halv timmes fantastisk löparupplevelse. Jag är ju lite sålt på boken born to run och kan inte låta bli att låta tankarna vandra iväg till Kopparkanjonen. Kanske är dagens löppass det närmaste den löpningen och den upplevelsen jag nånsin kommer. I vilket fall är jag helnöjd när jag styr bilen nerför de slingriga bergväggarna och slutligen landar i den svalkande poolen där ungarna just fått luft i den nyinköpta badleksaken. Klockan är bara strax efter 11 och vi har hela resten av dagen framför oss.

tisdag 20 augusti 2013

AXA Fjällmaraton 2014

Nä. Med en dryg timma tills anmälan till AXA Fjällmaraton 2014 öppnar har beslutet tagits. Det blir ett nä. Känslan av att det vore roligt att springa igen har pyrt inom mig sedan dagen D i Vålådalen för en dryg vecka sedan. Var på plats för att semestra och coacha ett par kompisar vid årets upplaga. Såg dem starta och såg dem komma i mål. Kände spänningen och nervositet inför starten och såg tröttheten blandas med sprudlande glädje efter målgång. Det är ett fantastiskt lopp. Det är det. Att ta sig i mål är en stor prestation. 43 km och 1800 höjdmeter är ingen lek, betänk även underlaget.
Men utmaningen... utmaningar lockar. Kan bara benen och kroppen känna som jag och samarbeta under det mörka halvåret så blir det ljusa så mycket ljusare.
Men alltså... nä. Nä till AXA. Till nästa sommar är siktet inställt på nya löparäventyr, nya utmaningar. Uppmärksamheten har riktats åt ett lopp runt Kebnekaisemassivet, Keb artic run. 42 km, 1200 höjdmeter. Det lockar och kittlar, men kräver samtidigt lite mer bestyr för att få till. AXA är relativt enkelt att delta i (om man lyckas anmäla sig). Ska man till Keb så är det längre, mer otillgängligt och tar således lite mer tid i anspråk. Tänker låta tanken kittla ett tag till medan kroppen vänjer sig vid löpning igen. Tänker bevaka anmälan så det inte blir fullt. Tänker... att om allt faller på plats kanske det är mitt löparäventyr för nästa sommar.

fredag 16 augusti 2013

Löparglädje i Valle

En vanlig torsdagskväll, en kväll som igår.
Efter att ha snörat på mig "vägvantarna" (läs om Merrel road gloves i tidigare inlägg...) och fått med frugan på tåget styrdes familjebilen till det närmaste löp-paradiset vi har i nejden. Valle. Vi parkerade bilen vid Öglunda kyrka och sedan bar det av. Första kilometern är tuff. Uppför hela vägen. Men oj vad vacker. I Jättadalen går den lilla stigen först längs med en liten bäck nere i en djup bergsklyfta för att sedan leta sig upp längs med klippkanten och ända upp till toppen av Billingens bergssida. Där blir bäcken ett vattenfall och utsikten bedårande. Vi tar en liten paus för att njuta av utsikten innan det bär iväg igen. Kilometrarna som följer går på härlig skogsstig, växelvis lite trixigt men emellanåt finns det också möjlighet att sträcka ut lite mer. Mina ben trummar på och genom skosulorna känner jag varje ojämnhet, varje rot, varje sten. Jag har bra grepp och hög frekvens. Vänder om ett par gånger för att möta mitt löparsällskap. Hon säger sig ha en tung dag men jag behöver inte springa många meter innan hon dyker upp bland grenarna.
Snart bär det av nedför berget igen. Stigen övergår till ett gammalt traktorspår. Det är vältrampat och ser mer ut som en tvåfilig löpstig. Vid något tillfälle kommer jag på mig själv att bara njuta. Omgivningarna är trolska och när jag passerar genom ett skogsområde där leden övergått till stig igen påminns jag om vandringen i Tiveden förra sommaren. Det är lika vackert här. Lika härligt.
Vi fortsätter längs med sluttningen och passerar genom vildvuxna ängsmarker där en flock hästar släpps lösa i ett stort område. De bryr sig inte om oss och vi trampar vidare. Stigen är liten nu. Sommarens växlighet har letat sig över den trampade stigen och för varje steg smeker gräs och blomster benen. Det är frihet. Passerar en liten porlande bäck, där får vi springa några meter på spänger innan jorden åter möter skosulan. Några hundra meter innan löprundan avslutas når vi ut på en liten grusväg, den tar oss de sista höjdmetrarna ner mot kyrkan och vår parkerade bil. Lite vatten, lite stretch följs av hemresa.
Fem-sex kilometer av löparglädje hoppade också ner i bagaget och följde med mig hem. En vanlig torsdagskväll, en kväll som igår.

Hitta till Valle, ta löpningen till naturen?
Ledkarta för Valle
Under våren 2013 var vi ett gäng som sprang/cyklade lite olika rundor i Valleområdet under det som kallades Valle trail tour. Nedan finner du de turerna.
Förslag på löprundor

God tur!

torsdag 15 augusti 2013

Barfotalöpning

Tillbaka på Oblog. Senaste inlägget i April. Augusti nu och mycket har hänt. Som deltagare i Minutmaning och Halvklassikern har jag bloggat en del under den här perioden på Funbeat. Bl a finns racereport från både Vättern och Vansbro där, om det kan locka till läsning :-).
Min Funbeatblog

Tänkte att jag skulle ge en update kring skadeläget. Det enda lopp som kvarstår i min halvklassiker är ju Lidingö 15k och då behöver man ju kunna springa lite. Och det kan jag!!!
Efter att ha varit skadad sedan oktober i fjol och kört diverse rehabprogram och besök hos kiropraktik och sjukgymnastik så känns det som det lättar nu. Jag kan springa igen. Inte snabbt. Inte så länge. Men det går!

Merrell road glove 2. Kan det vara rätt?
Vet inte om det är klokt, eller om det håller i längden, men jag har ställt undan mina löparskor och införskaffat sk "barfotaskor". 4mm sula, 0 mm drop. Osannolikt att det kan vara bra? Möjligen, men än så länge funkar det fint.

Så, just idag är jag stark... Äh, hyfsat hel och tämligen frisk iallafall. Har tränat och "rört mig" ganska mycket under den senaste månaden och planen är att fortsätta i den andan. Med sex veckor kvar till Lidingö är det främst kontinuitet som gäller. Kontinuitet och variation. Har också varit duktig med rehaben och ser inte någon anledning att sluta upp med den. Sätter inga mål för genomförandet på Lidingö utan nöjer mig med om jag klarar av att springa loppet smärtfri. Det hade suttit som en smäck!

Sex veckors träning kanske kan tyckas vara en begränsad och till det ska då läggas att familjen jag lever i har en stundande tvåveckorsvistelse i Spanien planerad, vilket jag alltså är inkluderad i. Ska bli härligt om än varmt. Hoppas innerligt att det ska funka med att träna en del och att jag kommer hem starkare än jag åkte.

Apropå styrka... jag är för vek. Mer styrketräning skulle göra mig, min kropp, och mina skavanker gott. (punkt)