söndag 29 september 2013

Halvklassikern slutförd

Mina vader är inte att känna igen. Stumma och kraftlösa. Framsidan lår är inte mycket bättre. Men leendet på läpparna är inte att ta miste på. Framför mig ligger 200 meter gräslöpning och en välförtjänt mållinje att passera. Bakom mig finns inte bara de senaste 14800 meterna, vilka påverkat styrkan i benen och spänsten i steget påtagligt. Nä, där finns också en 1500m lång simtur i knappt 16 gradigt vatten. Där finns också fem timmar på cykelsadeln från när HalvVättern genomtrampades och såklart 45 km skidåkning i Gustav Vasas spår. Men 200 meter kvar kan jag inte annat än le, även om benen vägrar att spurta. Jag passar på att njuta på upploppet ser på publiken, känner stämningen, speakerljudet som tar emot löpare efterlöpare. Jag blir omspurtad av ett par stycken, men vad gör väl det. Jag korsar mållinjen i min egna utmaning. Jag är i mål!
Halvklassikern är avklarad!
Att ta sig till starten av de sista 15000m i halvklassikern visade sig vara lite trassligare än det var tänkt. Arrangörernas gratisbussar från Ropsten till Lidingövallen lös med sin frånvaro när jag och sisådär 500 andra löpare försökte nå ut till startplatsen. Efter fruktlösa försök att komma med en av de två bussarna som passerat efter en 20 minuters lång väntan lyckades jag komma med en buss i linjetrafik istället. På vägen till vallen hamnade den i bilkö och vi resenärer släpptes av en hållplats före Lidingövallen och gick den sista biten. Väl framme flöt det på bättre, av med överdragen, lämna väskan, lämna värdesaker och sedan jogg till starten. Där blev det ett par muggar vatten och sedan direkt in i fållan. Av med de sista överdragen och sedan gemensam uppvärmning med de andra tusen i min fålla. Ska väl erkänna att jag inte hängde med i uppvärmningen. Har lite svårt för de där överkäcka uppvärmningsledarna, inte riktigt min grej helt enkelt.
Min vana trogen försökte jag istället leta mig framåt i startledet och nådde nästan ända fram till startlinjen. Planen från min sida var att starta loppet i hyfsad fart och springa på så länge kroppen ville och inte protesterade. Väl medveten om att det inte skulle hålla hela racet. När starten gick tassade jag med ganska långt fram i mitt led, första kilometern på 4.29 kändes inte så där värst besvärande om än snabbare än jag borde öppnat som otränad. Det ska emellertid tilläggas att den första kilometern går mest lätt utför. Försökte springa avspänt, upprätt med hög frekvens utan att ta i. Kom in i ett bra flyt och kilometrarna som följde avlöptes i ett jämnt 5 minuters tempo. 5 kilometer passerades på knappa 25 minuter. På den sjättekilometern gjorde terrängen lite mer motstånd. En stigning gav 5.29 på den kilometern och även om 7:e och 8:e kilometern gick något snabbare igen nådde jag inte ner till 5 igen, 5.13 och 5.21. Därefter gjorde sig den bristfälliga träningen sig påmind. Jag hade sprungit på som om jag hade tränat för distansen om än i lite lägre fart än vad som varit förhoppningen från början, men ansträningen var där, i topp, fullt upp, som om jag hade tränat. Jag kikade på pulsen på klockan emellan åt. Den verkande pendla mellan 174-177 och med en maxpuls på 181 så låg jag på en hög ansträngningsgrad. Men 8 kilometer... jag hade ju bara sprungit hälften. Bestämde mig för att härda ut till 10 kilometer i alla fall. Löpningen gick allt trögare, vaderna började strama och fick även lite känningar av mina skavanker. Men till 10 kilometersskylten skulle jag och dit höll jag ut, tappade en del fart och vid skylten stannade jag tvärt. Där var det platt, inga andra gick där, bara jag. Klockan tickade på 52 minuter och jag kände mig nöjd så. Jag hade sprungit 8 kilometer helt ok, härdat ut ytterligare 2. Det här var det bästa löppasset sedan jag blev skadad i november i fjol. Kanon alltså...
...då skulle jag ju ta mig i mål också. Taggade ner löpningen till jogg, tappade 10 pulsslag, varvade joggandet med att gå i några backar. Passade också på att njuta av spåret, av terrängen, av vyerna, av publiken och av medtävlarna. Förundrades över att så många ändå ställer upp i sådana här lopp. Det är både konstigt och härligt på samma gång. Personligen njuter jag nog mest av löpningen när jag springer med ett litet gäng i fantastisk miljö, men samtidigt går det ju inte att inte gilla Lidingöloppet. Sprang de avslutande kilometrarna i drygt 6-minuters tempo och fick lägga till lite tid för depåstoppet vid den sista vätskan. Vaderna stramade allt mer, låren gjorde sig påminda. Mitt ömmande knä, som varit problemet det sista gjorde även det lite väsen ifrån sig. Men med 200 meter kvar var leendet ändå på läpparna. Tiden var oväsentlig, ansträngningen och genomförandet var bra och jag passade också på att njuta av det här loppet. Härligt!

torsdag 26 september 2013

Lidingöloppet - prerace report

Förberedelser är A och O, sägs det. Förberedelser för vad då kan man tänka. Ska man prestera optimalt eller genomföra något extremt är det säker så att framgången ligger i förberedandet. Är planen däremot att medelprestera i ett inte allt för ansträngande sammanhang är nog det där med förberedelser inte hela världen.
I morgon bär det i alla fall av mot huvudstaden, utan vare sig A eller O. Mina förberedelser liknar nog mer E och Ö eller nått. Visst har jag försök att få fason på löpningen ända sedan i somras och faktiskt kunnat springa hyfsat regelbundet, men det har hela tiden snarare handlat om att komma i löpbart skick än i form.
För sju dagar sedan sprang jag ett träningspass över milen. Det var första gången på hur länge som helst. Undantaget de två passen jag sprang med frun i somras, FjällOL och AXA korta banan. I vilket fall så var det ett härligt pass, jag skrev om det här på bloggen. Sedan dess har jag emellertid valt att vila mina skavanker, bara kört lite rehabövningar (o-ombytt), vilket säkert varit nyttigt.
Den kroppsliga statusuppdateringen inför stundande race gör emellertid gällande att smärtor på utsidan höger knä kommer vara att räkna med. Hälsenor och vadmuskler hoppas jag kunna hålla ordning på och sedan återstår frågetecknet kring höftproblemen. Kan jag springa hela racet utan problem med höften, då blir jag grymt glad.
Det mentala läget är ruskigt mycket bättre än det fysiska. Är otroligt löpsugen. Verkligen grymt förväntansfull och laddad. Det här ska bli hur kul som helst!
Om jag ska ge mig på en uppdatering kring tekniken så är där väl ett litet frågetecken. Håller ju som bäst på att försöker lära mig springa bättre och effektivare, men har väl hamnat i ingenmansland, någonstans emellan gammal och ny löpteknik. När jag tränar kan jag springa bra när jag fokuserar på tekniken men blir jag ofokuserad eller trött så kommer hälisättningen och steglängden lika säkert som nubben på midsommarafton.
I vilket fall, mentalt, fysiskt, tekniskt, jag skiter nästan i vilket, när jag korsar mållinjen på lördag så är minutamning genomförd. Halvklassikern avklarad. Det kommer kännas riktigt bra och den känslan längtar jag redan efter!
Jag startar i Lidingöloppet 15k startled 4, klockan 10.10, med 44200 på bröstet och Inov8 på tassarna. Jag springer i mål klockan....
Heja mig!

torsdag 19 september 2013

Att njuta av sin "vanliga runda"

Ytterdörren smäller igen bakom mig och benen börjar röra på sig, trippandes över asfalten bort mot det närbelägna skogspartiet. Ännu en hektisk dag på jobbet och längtan efter att få andas frisk luft och känna marken dansa under mina fötter får med ens utlopp då den första lilla biten utgörs av en liten stig med mycket stenar och rötter. 180 steg i minuten har jag läst någonstans och förnimmelsen av detta passerar mina tankebanor innan stigen blir bredare och underlaget jämnare. Dagens runda ska bli en milrunda som jag löpt många gånger förut men som det var mycket längesedan jag sprang senast. Gissningsvis var det för knappt ett år sedan då jag och en löparkompis körde rundan med pannlampa sent en oktoberkväll. Jag miss att det var lerigt den gången. Det är det inte idag. Marken är hård och fast. De nya Inov8 skorna greppar fint i underlaget och jag försöker hålla frekvensen uppe. De senaste dagarna har jag både sett och läst en del om hållningen när man löper och försöker pröva det jag minns.
Efter ett par kilometer med löpning blandad av grusväg och en härligt liten skogsstig övergår rundan till ängsmark. Det är en gammal led, en naturstig, som följer en bäckravin. Löpningen blir mer kuperad då jag ömsom springer där nere och ömsom där uppe. Vid löpning uppe har jag vidderna på min vänstra sida. Det blåser över fälten och den friska höstvinden svalkar gott. Stigen som utgör leden är mer av typen ko-stig. En stig som korna trampat fram längs med höjdkanten. Ibland går den ner mot bäcken och ibland upp igen. Vid några ställen har jag lite svårt att finna rätt väg. Ett tydligt bevis för att det var alldeles för länge sedan den här rundan fick trötta ut mina ben. Under ett par kilometer längs med bäckravinen känns allt bra. Småskavankerna håller sig i schakt och benen pinnar på. Det är härligt med löpning! Leden passerar ett par vägar och en järnväg och vid varje passage tar jag mig igenom trånga, vinklade portar av den där typen som boskap inte tar sig igenom. Ängarna omgärdas också av elstängsel och detta har naturligtvis en anledning. Jag gillar inte kor, låt oss börja där. Jag är den där personen som gärna tar långa omvägar runt kohagar för att slippa konfronteras med dessa vilddjur. Men idag var det annorlunda, för visst sprang jag rätt som det var rätt in i en hage med massvis med kor. Men idag blev det annorlunda. Jag fortsatte bara springa, vek undan femtontalet meter, men fortsatte bara springa. Det var väl ett 30-tal djur och vid något tillfälle skrämda jag ett par av dem så att de löpte iväg. Efter ett par hundra meter hade jag passerat samtliga men för säkerhets skull slog jag en blick över axeln innan jag kunde smita in i skogen igen.
Med ängarna, och korna bakom mig, fortsatte jag att följa den lilla stigen genom ett skogsområde. Liten stig i stor skog, det är nog den allra bästa löpningen man kan få häromkring. Stigen snirklade sig fram och vid ett par ställen kunde jag fortfarande skymta bäckravinen. Efter nån kilometer når stigen ut på en grusväg, eller kanske snarare en sandväg, som används för att träna travhästar på. Här lämnar jag även naturstigen och resten av min runda är dessvärre av den mindre intressanta typen. Ett par tre kilometer av grusväg och asfalt får avsluta innan det är dags att låta benen vila en stund på farstukvisten och kroppen väntar på den svalkande duschen. Det blir ett par stretchövningar och lite styrka sedan öppnar jag ytterdörren åter och den hektiska jobbdagen och vardagsstressen är som bortblåst, vilket jag inte tackar höstvindarna för utan löpningen.

tisdag 17 september 2013

Startbeviset har kommit

Startbeviset för mitt deltagande i Lidingöloppet damp ner i lådan här om dagen. Den landade som en tydlig påminnelse om att loppet närmar sig. Det ska bli riktigt härligt att åka upp till tävlingen och delta i den här löparfesten. Planen är att åka upp under fredagen och sedan leta mig ut till målområdet bida, springa min runda och, efter att ha duschat och bytt om, glida runt lite på området och insupa atmosfären. Insupa, glädjen, spänningen och känslan av oövervinnerliga prestationer. Naturligtvis även följa huvudloppet en del och beundra de fantastiska löparna som utgör täten under en sådan här tillställning.
För egen del är jag fullkomligt lugn. 15 kilometer är visserligen längre, betydligt längre, än vad mina nuvarande löppass utgör, men samtidigt en sträcka jag sprungit otaliga gånger förut. Målet var från början uppsatt för att nå en viss tid, sedemera justerades målsättningen ner till att springa loppet utan smärtor. Även denna, tämligen måttfulla målsättning, räknar jag dock med att få överge. Smärtfritt går det inte. Inte än. På löppassen spänner det i hälsenorna, knorrar på hälbenet och smärtar i ett knä. Illa tänker du kanske. Men det tänker inte jag. Höfterna som hindrat mig från att löpa håller sig hyfsat i schakt och det är för mig en triumf i nuläget. De små krämpor som kvarstår kan jag springa med och delvis beror de säkert på min ambition om att springa i barfota skor och att lära mig springa på framfoten.
Det är också därför passen bara är mellan 4-7 kilometer, jag skyndar långsamt.
Men jag har faktiskt tävlat för första gången i år. Ställde mig på startlinjen vid årets Sprint DM i orientering. Banan mätte 2,5 km fågelvägen (knappt 3,5 löpvägen) och det var ett bra pass för min del. Det blev ett bra test för att löpa fort, löpa med kraft. Nåväl, så fort det nu kan gå med den kraft jag kan frambringa, men ändå. Nådde målet på 14.22 och hade då plockat 15 och de 16 kontrollerna utan problem. Fick nyttja femtontalet extra sekunder när jag lyckades läsa mellan 11-12 när jag bara hade stämplat vid 10. Så kan det vara. Får väl skylla på ringrostig orienteringsteknik. 14.22 räckte i alla fall till en fjärdeplats, 1.22 efter segraren. Det mest glädjande under den här tävlingen var att jag höll. Inga fler, nya, eller förvärrade skavanker. Kanon!
Dagens "slutligen"... Det här med skoval igen. Charlotte, löpcoachen avrådde från att springa Lidingö i barfotaskor och det kan jag nog också förstå att det skulle kunna klassas som oklokt. Men då jag inte ville falla tillbaka på att springa i mina löparskor så måste jag ju ha ett alternativ till. Något däremellan, mellan löparskon och barfotaskon. Så, just på Sprint DM, så var där en sportförsäljning som reade ut ett par Inov8 skor med lite mer sula, lite mer mönster, men ändå lätta och smidiga. Jag slog till direkt och sprang med dem i ovan nämnda lopp. Har tränat ytterligare en gång i dem och jag tror att det kommer bli kanonbra.
...och ikväll väntar ytterligare ett pass i "Lidingö-dojjorna", ska bli gött!

torsdag 5 september 2013

Mötet med de spanska hundarna

Vaknade klockan sex av att larmet tjöt och allt var kolsvart. Strömmen hade gått i hela kvarteret. Upp och försöka tysta ner det hela. Stuffade runt i mörkret tills mobiltelefonens ficklampssken gjorde inspektionen avsevärt lättare. Efter detta kunde jag inte somna om utan ägnade morgon timmarna åt att invänta ljuset.
Vid åttasnåret drog jag på mig träningskläderna och merreldojjorna. Tänkte att jag skulle prova det där med morgonpass för att slippa den varmaste tiden på dygnet. Planen var att testa en ny runda från huset. Istället för att springa ner till sköldpaddesjön, jo, faktiskt , en sjö med massvis med små sköldpaddor i, så skulle jag fortsätta uppför genom bebyggelsen och ta bron över motorvägen och ut i bergen. På kartan såg den tänkta rutten verkligen tilltalande ut med mestadels grusväg, men redan efter ett par hundra meter efter motorvägspassagen tog det stopp. Efter ett litet krön fanns en avspärrning över den lilla grusvägen och min bristfälliga spanska tilltrotts kunde jag utläsa att det var förbjudet att passera. Därifrån kunde jag emellertid se större delen av den tänkta turen. Landskapet utgjordes av böjande småkullar och jag skulle passera runt en liten dalgång för att komma ner längs en sluttning en bit bort. Men nu blev det alltså inget med det.
Vände istället på klacken och sprang ett stycke tillbaka vek av i en korsning för att snedda ner på en annan grusväg tillbaka mot en tunnel under motorvägen som jag passerat igenom vid tidigare pass. Det var en ganska brant utförslöpa och jag fick koncentrera mig på stegisättningen för att inte överbelasta hälarna. Men mitt i backen tog det stopp igen. Jag stod öga mot öga med en rejäl hund. Den var stor som en Labrador men betydligt kraftigare. Den stod femtontalet meter nedanför mig, och blängde. Runt halsen hade den ett halsband vilket för tillfället var mycket positivt, det som emellertid saknades var ett koppel och någon som höll i andra ändan. Jag började försiktigt backa upp för backen igen, men han bara ett par tre steg innan hunden tog ett par steg framåt och skällde ett par kraftfulla skall. Då började det genast skälla lite längre ner i backen också och ur en kurva kom ytterligare tre hundar i full fart. Eller, närmare två och en halv, kanske är rättare sagt. Den ena var likadan som den första hunden och den andra var en sån där smal, hög löparhund som löper i hundkapplöpningar, men den sista hunden var en liten rufsig pryl som också sprang och skällde så gott den kunde. Det var dock inte mycket till skall utan mer som voffande.
Så, fyra hundar, eller i alla fall tre och en halv, kommer löpandes mot mig här ute på en grusväg på den spanska landsbygden. Vad göra? Naturligtvis är svaret ingenting. Jag gjorde ingenting, släppte ner händerna och stod still. Hundarna bromsade in när de nådde fram till mig, nosade lite men skällde fortsatt en hel del. En av dem hoppade upp på mig bakifrån och gav mig en liten knuff. Jag var lugn men kände mig ganska rådlös. Provade att skälla lite på dem men utan effekt.
Så, äntligen långt ner i backen hörde jag någon vissla och ropa på hundarna. Nu skulle de väl ge sig av igen. De brydde sig tämligen måttligt men sprang ialla fall i väg en bit. Vände emellertid och sprang tillbaka mot mig igen, och så höll det på en liten stund. Till slut tyckte jag mig höra att den som ropade ropade "vamos", vilket jag också då började med och hytte åt hundarna att ge sig av mot sin ägare igen. Den här gången gick det bättre. Hundarna gav sig av neråt igen och jag vände och sprang uppåt. Tittade mig om i backen några gånger men svängde sedan tillbaka mot bron över motorvägen och tassade samma väg hem som jag hade sprungit ut på. Det blev ett lite kortare pass än planerat och kanske lite mer händelserikt än vad jag hade tänkt mig när jag beslöt mig för en morgonjogg före frukost efter den taskiga inledningen på dagen. Strömmen kom i alla fall tillbaka efter ett par timmar och nu är allt som vanligt igen. Jag sitter i soffan på verandan och skriver blogginlägg, frugan ligger i solen och läser och ungarna plaskar på i poolen. Vad var det jag kallade det... Livsnjutning...utan hundbett.

tisdag 3 september 2013

Hetta och skoval

Nej det är inte synd om mig. Inte alls faktiskt. Två veckors semestrande i Marbella med omnejd är inget annat är ren och skär livsnjutning. Det som däremot är mindre njutningsfullt, eller ska vi bara kalla det ovana, är att träna i den här värmen. Har lyckats skrapa ihop fyra tränings rundor nu och bara vid ett tillfälle har jag försökt anpassa träningstiden till dygnets lite svalare timmar. Det blir istället träningen som blir lite anpassad. Det blir lugnare löpning, inget som riktigt höjer pulsen, mer än i de motlut som ofrånkomligen ingår i löpturerna, såvida det inte är strandpromenaden som blir utvalt stråk för skosulsslitningen.
Det här med skorna är också en fråga i sig. Bortsett dagens runda har de senaste två löpturerna slitit på löparskornas sulor, men det går inte att förneka att jag får lite ont av att springa i dem. Idag var det åter dags för merreldojjorna och då går det hur fint som helst. Ska fortsätta att växla mellan skoparen men snart lutar det åt att jag springer Lidingö i barfotaskorna. Får väl testa hur det känns på stigarna där hemma också.
Innan nerresan hit till Marbella fick jag också kontakt med min Funbeatcoach för det sista loppet i minumaning, Charlotte. Jag beskrev mitt läge och min plan för loppet för henne och hon tyckte att det verkade klokt så när som på det där med att springa i minimalistiska skor. Det avrådde hon ifrån. ...och det är många som gör det. Ytterligare någon vecka tidigare pratade jag med en löp/fys tränare jag känner och han hade inte heller någon positiv syn på den typen av skor. Han hade visserligen ett par som han provat lite grann, men mest hade han dem för att gå i om dagarna.
Egentligen vet jag inte vad jag ska tro, låter och verkar helt osannolikt att det fungerar i längden, men vad finns det för val? Just nu verkar det fungera bäst så då får det bli så.
Förhoppningsvis blir det i alla fall två härliga njutningsfulla/ovana rundor till i bergen och hettan med merreldojjorna på fötterna innan det bär iväg hemåt till Sverige och hösten. ...och då blir det väl till att gnälla på regn och kyla, så, jag väljer att njuta här. Livsnjuta.